fredag 12 augusti 2011

Besök på gården!

Fullt hus blev tomt hus!
Semestern var behövlig och vi har ju en hel helg och några dagar kvar. 
Det är bara det att nu känns det så tomt igen. Både mor och far och Linus föräldrar har åkt hem. Här har  det var full pådrag kan man säga. Det har målats igen på huset. Nu är det näst intill klart förutom en enda vägg..... Tjo Ho= glädje skutt! 
Alla har jobbat som galningar utom jag själv som bara tagit hand om Jamie i stort sätt. Det är "skämmigt" att behöva se hur hårt de andra sliter och jag umgås och sköter om vår guldklimp. Det är i och för sig ganska jobbigt för kroppen det med , men jag njuter ju av varje sekund. 
Ja, det har målats, stor rensats i ladugården, snickrats, körts skräp till tippen och klippts gräs. PHU.....!
Men vi har avnjutit goa grill middagar och fått umgås med mys. Vi ses ju inte så ofta eftersom vi bor så långt ifrån våra respektive familjer. Snacka om att ni har varit snälla mot oss som orkat komma hit och bara få slita. Jag kan inte i ord tacka tillräckligt för era insatser. NI ÄR GUDOMLIGA!
Jamie blev bortskämd som vanligt med presenter. 
Jätte bra, var stolen som mormor och morfar kom med. Nu sitter Lilleman i den när vi äter och håller show med leksaker eller provar en god provportion av päron purre´. Gud så roligt vi har det när han smakar och ger oss små grimaser som jag aldrig kommer att glömma. Minnen som alltid kommer att finnas kvar. För varje dag sitter han en liten stund längre i stolen och har tålamod att leka med sina leksaker som aldrig förr. Det här underlättar ju nu när jag blir ensam hemma igen om dagarna, då Linus är på jobbet. Vi kan sitta och små prata, leka och äta vid bordet. KUL!
Jamie har lagt till med massor av nya ljud och även visar upp lite humör emellanåt. Det här är en kille som kräver uppmärksamhet hela tiden förutom när han sover. Det blir intensivt och min rygg och axlar tar hårt på det. MEN, det är ju så underbart att leka, mysa, kramas , småprata och hela tiden bära och vara nära. JAG ÄLSKAR att vara nära. Känna hans baby doft och jag kan aldrig sluta att små pussa på hans mjuka huvud och dra in hans lukt långt i näsan. Pussa hans mjuka äppelkinder med små smilgropar. 
Jamie har upptäckt sina fötter och är vigare än någonsin. Vad helylle det är när han ligger i sin spjälsäng och jollrar, sträcker upp fötterna i luften och greppar tag i tårna med hans små söta händer. Vilken syn... :) Jag älskar varje litet ögonblick.
Vädret har vare helt fantastiskt vissa dagar och helt otroligt tråkigt och regnigt andra dagar. Svensk sommar helt enkelt. Men vi har hållit oss sysselsatta hela tiden.
Härligt att få rå om alla. 
Speciellt mamma så klart. 
Jag är så rädd och tänker så tokigt och mörkt. Men vet ju samtidigt att hon är en kämpe ut i finger spetsarna.
Men det är ju inte den lättaste ronden hon ska gå. Hon har gjort det förut och måste göra det igen. Kom att tänka på en visdoms vers som jag vill att mamma ska läsa.

                Du får styrka, mod och självförtroende
                varje gång du verkligen stannar upp                 
                för att se rädslan i ansiktet.
                Du kan säga till dig själv:
               "Jag överlevde den här hemskheten.
                Jag kan klara det som kommer härnäst"...
               Du måste göra det du tror att du inte kan. 
                                                                     Eleanor Roosevelt 1884-1962

Nu har dom åkt härifrån torpet och det blev genast så där tomt och tyst som det alltid känns när alla far iväg. Denna gång var det svårt att ta farväl även om jag vet att vi ses igen!
Min kropp skrek bara NEJ, DU FÅR INTE ÅKA. NI FÅR INTE ÅKA!!!!!
Tårarna rann ner för mina kinder och hjärtat krampade. Tur att Lille man låg och sov så jag fick ut min sorg direkt. Jag har gått omkring och bitit mig i läppen och hållit tillbaka tårarna och min oro hela veckan. Men nu gick det inte längre. Linus gav mig närhet och tröst här ute på gårdsplanen när jag såg efter bilen då dom körde iväg. Kroppen skakade av rädsla och av tankarna på hur mamma mår. 
Jamie ger och oss glädje hela dagar!

Men mamma sa till mig att denna gång känner hon sig starkare och hon ger inte upp. Jag skulle tänka på en dag i taget och inte på hur mörkt det är. Så jag lovar mig själv att tänka på Anne Franks fina ord:
                                                   Jag tänker inte på allt elände
                                       Utan på allt det sköna som ännu finns kvar.

Vi måste hjälpas åt att vara positiva och starka. Jag ska göra mitt allt för dig. 
Med kärlek Erica
  

6 kommentarer:

  1. ja Erica så sant och vackert...vi ska vara så rädda om varandra..stött o finnas till..kram till dej o din familj...

    SvaraRadera
  2. Jag förstår dina tankar mer än väl Erica....du verkar vara en godhjärtad tjej som månar om dina nära och kära. Det är så viktigt att vi tänker till lite och bryr oss om varandra mer än vad som görs idag.Människan har fullt upp med sina elektriska prylar och tider som skall passas numera än att ta sig tid att umgås med sina familjer. Men vad jag har förstått så tillhör inte du den gruppen.Fortsätt så!! Varma tankar till dej och din familj!

    SvaraRadera
  3. Gumsegumsan! Det är kämpigt i livet ibland o allrahelst när ens nära o kära ej mår bra. Njut o ta vara på livet. Det gör du verkligen Erika. Ta en dag i taget o gläds åt den. Nu har han blivit stor lillkillen. Visst går det fort? Ha det bra gumman och lev väl.
    Kram från ninni a

    SvaraRadera
  4. så fina tankar o ord, o det är så sant det du skriver...kommer direkt ifrån hjärtat...kram o vi håller tummarna för din mamma.
    puman

    SvaraRadera
  5. Oj vad tråkigt att höra att din mor blivit dålig igen. Du vet att jag tänker på dig o håller tummarna för din mor.

    Så fint du skriver, kan inte hålla tårarna borta när jag läser. Direkt från ditt hjärta. Man blir verkligen rörd.

    Kramar i massor.
    Sussi

    SvaraRadera
  6. Hej Erica!! Du skriver så fint så tårarna kommer när jag läser. Jag blir så ledsen när jag läser om din mamma och din oro om hur hon mår...cancer är en jobbig sjukdom....för jag vet. Dina tankar får mig att tänka på min pappa som dog i cancer för två år sedan. Man tror ju att alla ska leva lika länge som en själv...och det är vid sådana tillfällen som man inser att livet är för kort och för dyrbart att slösas bort med tomma ord.

    Ta vara på varje ögonblick och njut av det, njut av din lille kille och hela familjen. Det gör ingenting att du inte har tid med en massa saker som du hade tid med tidigare...för de känns inte lika viktiga längre.

    Efter vad som hände min pappa och mamma så vet jag att livet är skört (för dom finns inte längre med mig idag)...säg idag det du vill säga till dina nära och kära - att du älskar dom - för det kommer en dag när man inte hinner säga det.

    Sköt om dig och din familj.....så ses vi när ni spelar i Skellefteå nästa gång. Kram Kicki.

    SvaraRadera