lördag 15 september 2012

Det börjar ljusna!

Äntligen ser vi ljuset och en utveckling för älskade Jamie på dagis. 
Det är fortfarande väldigt svårt för honom att skiljas, och slitas ifrån mamma eller pappa när vi lämnar honom där.
Men ändå så ser fröknarna ett ljus och att han börjar acceptera sin tillvaro där, och att vara utan sina föräldrar.
Visst ät det fortfarande väldigt jobbig känslomässigt för hela familjen, men vi har ändå fått ett hopp att se fram emot.
Ett hopp som är så viktigt i denna stund. Som vi hänger oss fast i och kämpar vidare.
Han leker mer och är mindre ledsen, och ibland till och med äter lite i alla fall. För det mesta får dom bre en smörgås men ibland glömmer han bort sig och äter maten.

Vi har en väldigt fin kontakt med fröknarna och det är till stor hjälp för oss alla tre.



Så läget är väl lite ljusare och vi kämpar vidare som aldrig förr.

tisdag 4 september 2012

Två timmar i närhet!

I morse när vi kom hem smög jag in i stugan tyst som en mus.
Inte ens Gizzla (vår hund) skällde , utan kom bara tassande och hälsade glatt mig välkommen hem.
Det var fortfarande mörkt ute fast morgonen nalkades.
Min längtan efter mina prinsar har varit stark som vanligt, men måste erkänna att denna helg var det en prövning av denna värld att vara ifrån min älskade familj.
Speciellt eftersom jag vet att Jamie har svårt att bli lämnad och allt det här med avsked.

Så fort jag kom gjorde jag mig snabbt i ordning för ungefär två timmars sömn innan jag måste gå upp för att hinna till skolan.
Jag kröp ner i sängen där Jamie och Linus låg jämte varann.
Grabbarna "stensov" och det var ljuvligt att känna doften av min underbara efterlängtade Lilleman. Ja, storeman också så klart!
Men just att äntligen få "snuffa" lite och känna närheten är så otroligt befriande och harmoniskt i själen.
Med ett leende på läpparna tar jag ett djupt andetag och andas in känslan av att vara hemma.
Alla samlade igen, tillsammans.
Även fast det bara var för en kort stund så betydde det så mycket för mig.

Grabbarna sov fortfarande när min klocka ringde tajm att kliva upp.
Typiskt, precis när jag somnat in.
Men det är bara att gilla läget.
Jag älskar mitt jobb som sångcoach på De La Gardiegymnasiet, så det är inga problem att kliva upp annars. Men som ni förstår blev det lite tufft nu när vi spelat även söndag.
 Å´så hade det varit så nice att få mysa lite med Jamie när han vaknade.

Arbetsdagen gick ändå bra, men sen skulle vi även ha föräldrar möte på kvällen för ettorna.
Så jag åkte hem emellan för att få träffa mina prinsar.
Jag fick ju ändå några timmar med familjen på eftermiddagen. Vi kramades och lekte nära hela tiden. Det var enormt härligt.
Linus gjorde en sådan go fiskgratäng som vi åt till middag innan det var dags att åka tillbaka till skolan för att möta föräldrarna.

Jag hann precis lagom hem igen till att Jamie skulle få sin välling för natten.
Vi satte oss tillrätta så där mysigt i soffan som vi alltid gör när det är välling på G.
Jag halv ligger framför tv:n och Jamie ligger på rygg på min mage och arm och det är en sån fin stund tillsammans.
Han var riktigt trött och drack upp hela flaskan samtidigt som han pillar på mitt öra, smeker min kind och drar med sitt lilla finger över min näsa. Det är hans grej liksom när han inte myser med "dinglisen" förstås.

Ni kanske inte förstår men det är en stor och betydelsefull stund för mig. Det är sådan tillit och kärlek så man blir alldeles stolt som mamma.
På ett kick somnade han och det var precis om att han väntade in mig att jag skulle hinna hem och få nattningen tillsammans med honom.
Han kände på sig det.

Det var tur att det blev så eftersom jag fick ett väldigt tråkigt besked på väg hem från skolan efter föräldrar mötet igen.
Mamma hade träffat läkare efter röntgen och massa prover, och tyvärr så blir det ännu en behandling med massa cellgifter och skit.
Ursäkta uttrycket, men jag blir ju så ledsen och arg.
Hon har kämpat mot cancern i så många år nu, så detta är bara så jäkla orättvist. Men nu tar vi nya tag och peppar vår söta mor.
Jag beundrar hennes inställning och blir lika förvånad varje gång att hon orkar med smäll efter smäll.
Men envisheten är känd i vår släkt och hon är grym som ändå alltid är glad och aldrig någonsin klagar.

Mamma, jag älskar dig. 
Jamie, du är mitt liv. 
Linus, du är mitt allt. 
Åh, jag är så otroligt tacksam att jag har er alla. Glöm inte det. 
Hittade en fin bild på "mormor" och Jamie sen han var en riktig liten parvel. Visst är dom fina, mamma och Lilleman..

Jamie i solhatten!


söndag 2 september 2012

Längtar efter er!


Jamie älskar persika......
Sitter i bussen och längtar efter min familj. 
Det gör jag alltid så klart, men nu är det verkligen en stor saknad av mina killar där hemma.
Tänker så mycket på hur det ska gå på onsdag igen att lämna Jamie på dagiset. Försöker ändå att låta bli eftersom jag lovade mig själv att ta en dag i taget.
Men nu sitter jag här med gråten i halsen och undrar hur dom har det.
Linus har skickat lite bilder och filmer på Lilleman och då känns allt lättare. 

Hittade en jätte fin dikt av Siv Andersson om längtan, precis så som jag känner.


LÄNGTAR EFTER DIG

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.

Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

lördag 1 september 2012

Jag, min dumma nöt!

Jag som trodde allting bara flöt på!
Hur dum kan man vara?
Denna vecka har varit ett riktigt bakslag för Jamie på dagis.
Så hemskt, och mitt hjärta slits i bitar.

Han är så besviken att vi lämnar honom, och han är så ledsen och vägrar till och med att äta.
Det här är bland det värsta jag varit med om.
Jag känner mig så elak och hemsk som lämnar honom där fast han inte vill.
Men pesronalen tycker att det var bra att det kom nu och inte sen.
Han kommer att komma över detta, men när?

Det gör så ont i både kropp och själ att se och känna hans sorg. 
I måndags så blev han först glad att se vart vi var på väg. När vi svängde in på parkeringen var allt fortfarande fröjd.
Jag lossade Jamie från bilstolen och tog hans väska och vi gick in mot gården till dagis. Han var glad och ville ner och gå själv. Han sprang mot grinden , men precis när han kom fram så var det som han fick en stöt! Då kommer han ihåg!
Just Ja, det är här mamma lämnar mig och går ifrån mig!
Han blir stel som en pinne och börjar gråta hysteriskt.
Jag lyfter upp honom, går in på dagiset och klär av honom ytterkläderna trots att han protesterar hejvilt.
Åh, så ledsen han är.
Vi gör avskedet kort och jag vinkar i fönstret åt min storgråtande älskade son som tycker jag är dum som lämnar honom i sticket.
Hemska tanke.

Min kropp skakar och gråten kan inte gömma sig längre.
Tårarna rinner som en flod ner för kinderna och jag får håll i magen. Sätter mig i bilen och kör därifrån helt tom i huvudet.
Hur ska jag orka att åka till jobbet?

Väl på skolan så möts jag av mina underbara kollegor. Vilka människor.
Dom är så fantastiska och vi pratade om det här en liten stund innan alla gick iväg till sina lektioner.
Det gick bra att träffa mina goa elever och det kommer att bli ett riktigt kul år på De La Gardie känner jag.
Jag ringer på min lunch rast till dagis och undrar hur det går.
Han är ledsen och besviken men glömmer bort sig ibland och leker lite. Speciellt när dom är ute. Det gillar Jamie.
Men han har inte ätit på hela dagen än så länge.
Däremot gick det väldigt bra att sova med barnen på sin madrass. Så dom förklara för mig att då känner han sig ändå trygg.
Det var en liten ljuspunkt i det hela tycker jag ändå.
Dagen gick och äntligen blev det dags att hämta Lilleman............
Jag rusar från skolan till bilen och kör utan att tänka på vad jag gör. Det är bara Jamie som existerar i skallen.
Utan att ens veta hur så är jag bara framme. Det får inte bli en vana framöver att köra fast man kommer inte ens ihåg att man gjort det. Då är man ju livs farlig i trafiken.
Nu var det så att jag var framme och jag springer så fort jag kan till Myggan.
Med andan i halsen, nervös och glad på samma gång över att äntligen få lyfta upp honom i min famn blir jag stoppad.
Han har precis börjat små äta på en liten brödbit och han har inte sett dig så vänta i soffan en stund. Det är bra om han äter lite eftersom han varken druckit eller ätit på hela dagen.

Jag väntar och mitt hjärta bultar och jag kan nästan höra det utanför bröstet.
Jag börjar titta lite i en söt liten barnbok för att tänka på något annat eftersom jag helst vill rusa in i köket och bara pussa på honom.
Efter en stund kommer Berit och säger att jag får komma in.

Där sitter han som en gammal liten farbror i sin stol.
Sorglig, utmattad och allmänt nere. Blicken är tom och det ser ut som om det bara är syrgas och droppställning som fattas.
Bilden av Jamie , att se honom så!
Jag fick nästan hjärtstopp och det knöt sig i bröstet. Paniken är nära att ta mig.
Med en klump i halsen och ett gott försök att se glad ut så visar jag mig.
Han tittar upp och bara orkar sträcka ut sina små armar lite grann mot mig.
Mamma hämta mig NU! Jag känner att han tänker så. Jag känner det han inte kan säga, men en blick säger mer än tusen ord.
Jag tar upp honom och han är som en lite gelekille.
Hans kropp var slapp och han bara lägger sitt huvud mot mitt bröst och håller om mig.
Stackars min Jamie.
Hur kan jag göra honom detta?
Jag mår så dåligt, men vet att det finns inget annat allternativ just nu.
Jag behöver ju jobba och komma igång.
Mitt samvete är helt slitet i stycken och jag vet inte om jag kommer att klara det här, trots att alla säger att han blir van.

Jag kommer inte att klara det här!
Jag orkar inte se honom så deppig. 
För deprimerad är vad han är. 

Jag stannar på macken och köper en festis och en banan som han slukar på en sekund. Festisen drack han med nästan ett sug så han tappade nästan andan.
Stackarn.
Väl hemma så försöker jag vara nära , leka och busa på hans villkor hela tiden. Ville han ut så gick vi ut och ville han vara inne så gick vi in.
Sen lagade vi ugnsstekt falukorv med mos tills Linus kom hem. Det var populärt av min älskade sambo.
Jamie trotsade och slängde maten omkring sig precis överallt. Det har han inte gjort förut.
Han visade också sin besvikelse över mig när vi skulle byta blöja.
Med sparkar och slag och att kasta grejer på mamma samtidigt som han skrek som om jag nästan mördade honom försökte jag få rumpan ren och avsluta med en torr blöja. Det tog säkert fem minuter och det var ett rent helvete! Världskrig nästan.
Men tillslut var vi klara.
Han visar med tydlighet hur ledsen han är på oss. Det är så ovant att ha det så.
Men det är en fas vi måste ta oss igenom. Hur en svårt det är i själen.

Tisdagen var här och vi gick upp och gjorde oss klara som vanligt.
Nu är jag nervösare än en premiär på teatern!
Han grät hela vägen från parkeringen till farstun på dagis.
Berith var beredd och mötte oss direkt i dörren och tog över honom i famnen. Idag gick jag direkt och utan avsked. Det var svårare för mig men kanske bättre för Jamie.
Jag hörde hans gråt högt och tydligt trots att inget fönster stod öppet.
Ännu ledsnare var jag denna morgon till skolan, men det är bara att bita ihop. Mina kollegor och elever ska inte få bli mött av någon negativ person.
Jag ryckte upp mig och det gick väldigt bra eftersom miljön och atmosfären på skolan är suverän. Jag trivs så himla bra med allt runt omkring. Jag är mitt i allt väldigt lyckligt lottad jag.

Jag ringde igen och kollade läget med Jamie och Berith och han hade fått jätte bra kontakt och lekt massor. Hon gav honom precis det han behöver, närhet!
Men han är väldigt ledsen. Idag har han ätit lite i alla fall, men inte mycket alls.
OK!
Vi får ge Jamie massor av tid men han är i behov av det och det får han.
Dom gör allt för att få honom "på fötter" igen och det känns tryggt för en förälder med.
Arbetsdagen är över och jag rusar iväg mot dagiset igen.
Vi småpratar lite och jag undrar om han får så mycket personal stöd så han "snor" tid för dom andra barnen.
Men dom ger alla det dom behöver och just nu är det Jamie som måste få stöd och trygghet. Dom är vana och proffsiga och jag litar på att dom ger även de andra små liven sitt.
Vilka tjejer det är som jobbar där.
Jag avgudar dem alla. 

Idag är han lite piggare i alla fall , men blir ledsen när jag kommer. Det blir ju som en lättnad för honom så alla känslor släpper. Han satt fastklistrad i min famn och när fröknarna skulle säga hej då blev han arg och trodde dom skulle ta honom igen.
Kära nån! Hur ska vi komma över detta. Hur kan jag hjälpa honom på bästa sett?
Jag ger så mycket kärlek jag bara kan när vi kommer hem och vi leker ute med Gizzla och bollen. Det tycker han är skoj.
När Linus kommer hem och tar upp honom, visar han åter igen sin besvikelse hur vi kan lämna honom.
Han bankar och slår Linus på bröstet men i nästa sekund kramar han pappa så hårt han bara kan.
När jag ser detta börjar även jag att gråta.

Hjälp mig någon. Hjälp!

I onsdags så visste han redan hemma på morgonen att det nog skulle bli som igår. Min mamma lämnar mig!
Men min trygghet var ändå att idag hämtar jag han runt halv tolv istället för klockan tre på eftermiddagen.
När vi svängde in på parkeringen kom gråten och förtvivlan så han tog tag i barnstolen och kravlade sig fast.
Milde tid, vad det gjorde ont i hjärtat att behöva ta loss honom och gå mot det som han fasar för.
Att mamma ännu en gång är dum och lämnar mig.
Han nyper hårt sitt grepp om mina armar när jag åter igen ska lämna över honom.
Det känns bara värre och värre för varje dag. Det känns som om det aldrig kommer att vända.

Stackars pojk, mitt barn!
Mitt älskade barn!

Jamie , jag är så ledsen för din skull. Jag älskar dig mest över allt annat på jorden och du måste förstå att jag inte lämnar dig för evigt. Det kommer jag aldrig att göra. Inte ens när döden hämtar

mig... då kommer jag att vaka över dig och finnas där fast du inte kan se mig.  JAG LOVAR!

Du är mitt allt, mitt liv och jag gör allt för dig.

Dagiset kommer att göra dig gott. 

Jag måste säga att jag riktigt längtar tills det blir tvärtom. Jo. ni förstår... när det blir så att Jamie blir ledsen över att han ska åka hem när han vill vara kvar på dagis och leka.
Den stunden längtar jag efter. Hellre det än som det är nu.
Men det kommer, jag måste bara ha tålamod.

Idag märkte fröknarna att Jamie även blir ledsen när någon vuxen bara går på toaletten, eller går förbi. Han tror att dom ska gå ifrån honom också. Han gråter även när andra föräldrar hämtar sina barn och säger Hej Då!
Det blir även som ett adjö för honom. Han har en svår separations ångest. En ångest över att vuxna går i från honom. Speciellt Linus och jag förstås.

Han blev så glad över att bli hämtad och han var så trött . Så när vi böhövde ner på stan direkt för att uträtta lite ärenden så somnade han ganska snabbt i vagnen och sov en bra stund. Sen åkte vi hem för att umgås hela familjen.

Nu dröjer det en hel vecka tills han får komma på dagis igen. Det är ju lite dumt eftersom han behöver öva på avskeden. Men vi tar nya tag nästa vecka.
Skam den som ger sig.
Eller så är det tvärtom kanske att han liksom hinner få lite distans. Vi får se. Det visar sig. 
Det som sker det tar vi då.
Nu tar vi en dag i sänder så ska det här säkert lösa sig till slut. Det är bara det att det går ju inte att ens se hur ledsen och sorglig han är.
Min tillvaro blir svart och jag kan inte se ljuset.
Här leker Jamie i bilen. Det är väldigt kul att köra vid ratten, tuta och spela musik.
Men litar på allt och alla att allt kommer att bli jätte bra framöver. Jag tror er kära vänner och personal. 
Just nu är det bara lite svårt.
Men jag måste orka. Jag måste orka för Jamies skull.

Allt för Jamie med kärlek.


söndag 26 augusti 2012

Inskolning på Dagis!

Jag kan till en början helt kort och gott säga eller rättare sagt UTROPA... 

-GUD vilken stolt morsa jag är. 

Jamie har skött sig exemplariskt , i mina ögon sett de här två första dagarna på dagiset.
Av 6 nya barn på avdelningen "Myggan Grön" så är Jamie den enda killen.
Ni kan inte ens ana hur bra han har det med tjejerna som han ska pussa på fast dom inte ens vill.
Han är så glad över att få träffa de andra barnen och han mår så gott av att möta sin personal.
Fröknarna är helt suveräna och allt känns bara toppen.

Till en början har vi bara varit där i en timma och vi föräldrar är med fast lite på avstånd liksom. Det är ju meningen att vi ska hålla oss lite på egen kant eftersom barnen ska lära känna varandra, personalen och miljön så klart.
Jamie tycker det är väldigt kul med alla grindarna som han öppnar och stänger och ropar BUUU!
Det här kommer att bli hur bra som helst och så hoppas jag att han fortsätter att vara en fin kille.

Efter andra dagen åkte vi till MC Donald´s för att äta lunch med Jamie där innan jag skulle tillbaka till skolan och jobba.
Han gillar Happy Meal och vi tycker det är ok att göra så någon gång när det är speciellt.
Han blev jätte glad.

Det roliga var att i går när jag och Jamie var längre på inskolningen och barnen var mycket själva med personalen så blev vi avslöjade riktigt...HAHA :)
Jo, vi föräldrar skulle sitta i sofforna i stora salen på håll. Våra barn fick bekanta sig med de lite äldre barnen på Myggan Blå som är granne med våra lokaler.
Allt gick jätte bra.
Sedan gick dom in med fröknarna själva och åt banan och sjöng i matsalen. Efter det skulle dom gå ut på gården och lekplatsen och skoja.
Personalen klädde på barnen skorna och hattarna och det gick fortfarande bra.
Jamie var lite reserverad, men det var inte så konstigt för han har ju aldrig lekt i sandlåda förut!!!
Det har aldrig blivit av.
Så "sandlåde premiären" blev läskig och kul på samma gång. Men han fixade det och sen ville han inte gå därifrån.
Han undrade lite var det var som fastnade på händerna och skorna men upptäckte att man bara kunde borsta av det (gruset) och leka vidare. Himla roligt att se sådana reaktioner faktiskt. Hur dom undrar över saker och ting för en liten stund och sedan löser problemet i nästa sekund. Underbart.

Vi blev lite smått avslöjade när det plötsligt kom en långtradare förbi dagisgården. Det var en Mc Donald´s lastbil som förmodligen behövde plats att vända eller om han kanske kört fel.
Alla barnen blev intresserade av den fina, stora lastbilen och skrek "Lappil, lappil".
Men Jamie reste på sig, sträckte ut armarna och hoppade av glädje när han ropade HU, HU HU.
Alla i personal styrkan förstod direkt att Jamie var bekant med varumärket. Det var liksom inte bilen som var rolig utan han var nog mera sugen på burgare.

I alla fulla fall, så trivs Jamie mycket bra på sitt dagis. 
Självklart blev det svårt och ledsamt nu denna veckan när vi skulle öva på att lämna honom kvar och sen åka. Alltså att öva säga Hej Då!
Men han fick tröst och när det var tid att gå ut och leka så glömde han oss föräldrar för en stund.
Ena dagen åt han som en björn, men andra dagen vägrade han totalt.  Han lär sig med tiden och blir van att mamma eller pappa lämnar mig här. Men kommer och hämtar mig senare!
Det var inte bara en jobbig situation för Jamie minsann.
Nej, mamma Erica har nog näst intill haft det tuffare.
Hjälp så ledsen jag blir när jag går i från honom när han gråter högt och tydligt visar att han tycker jag gör fel som drar.
Han får närhet av en fröken och så vinkar man även i fönstret innan avskedet är totalt.
Fröken Eva såg häromdagen att jag hade det tufft, så efter en kvart efter det jag åkt ifrån Myggan så pep det till i telefonen och där fanns ett MMS. Det var från Eva och hon skickade en glad och fin bild som bevis att Jamie var glad igen. Att nu har jag det bra mamma.
Vilken service!
Å´vilken fin gest av personalen att göra så.
Ni är underbara och gudomliga!
TACK :)

Ja, nu har alltså två veckor gått av inskolningen och i morgon sker det på riktigt.
I morgon ska jag lämna honom på dagis och hämta honom direkt efter arbetet på De La Gardiegymnasiet där jag jobbar som sångcoach. 
Jag hoppas att det kommer att gå bra och att både Jamie och jag har lärt oss lite mer, och förstår att det är absolut ingen fara. För vi ses ju snart igen!


I skrivande stund vet jag inte om man får lägga ut bilder från dagiset. Ska höra med personal och föräldrar först. Är det ok , så uppdaterar jag inlägget senare.


onsdag 15 augusti 2012

Underbara semester!

Så här mitt i semestern sitter jag och reflekterar över livet. 
Vilket underbart liv jag lever, det är alldeles för bra för att vara sant nästan. 
Det enda jag tycker är lite tråkigt är det usla vädret som aldrig kan bestämma sig för lite sol och värme. 
Det går ju inte direkt att skryta för någon som inte är från landet att vi har varma somrar. I alla fall inte i år. 
Men just idag är det en riktigt fin dag och solen kommer fram ibland mellan molnen. 

Vi har hunnit att vara på båtsemester i en vecka med mina svärföräldrar som har en familjebåt. 
Jag trodde att det skulle bli problem med Jamie på en båt, men där gick jag bet riktigt ordentligt. 
Som han njöt!
Han gillade att vara på sjön och guppa, fiska, sova med kluckande vatten och kvackande ankors roande ljud, mysa med farmor och farfar och GÅ!
Ja, ni läste rätt!!!
Äntligen så går Lilleman.
Jag som varit lite nervös över att han inte släppt taget från alla trygga gå leksaker och händer och bara gått iväg.
Speciellt när det närmar sig självaste inskolningen till dagiset. 
Personalen på Myggan avdelningen som Jamie ska ha sa att det var ingen fara alls om han inte hinner med att lära sig gå innan han kommer hit. Då kommer det att ge sig här istället sa dom. 
Men jag som oftast tänker på alla andra i första läget tyckte ändå att det bästa var om han går innan dagis starten , så personalen slipper bära honom. Dom jobbar så hårt ändå och vill bespara deras ryggar så gott det går. 

Men nu snackar vi att Jamie hade bra tajming! 
Andra dagen på semestern när vi var och skulle äta fin middag med Linus släkt på Sundbyholms slott, så passar han på. 
Vi lade till i båthamnen och mötte alla de andra vid slottet. 
Gud, vilket fint slott alltså. Vilken miljö, och vilken fin personal som jobbade där. Som stod ut med Jamie som skulle springa överallt där han kanske mest var i vägen. Men dom var lika trevliga och glada hela tiden. Det kallar jag proffs.

Jo, som sagt hade varken Casper (Jamies lilla mysiga kusin som är 5 månader äldre) eller Jamie var så sugen på att sitta vid det vackra dukade bordet och vara still. 
Nej, dom var mera "taggade" på att springa ute i gräset och slotts trädgården. 
Vi uppmuntrade det naturligtvis. 
Allt för att det inte ska skrikas och väsnas bland andra matgäster så klart. 
Jamie kollade in Casper när han hoppade omkring, sprang, snurrade och kröp vrålandes som en tiger eller vad det nu var. 
Jamie lät mig hålla handen, bara en, och springa efter. 
Han stannar och tar upp en pinne.....åh, vilken fin pinne tänker han nog. Han pekar på Casper och säger -Hu Hu! 
Han vill nog ge den till Casper för han drar mig åt Caspers håll. 
Sträcker ut handen med pinnen åt Casper som är kanske åtta, tio meter längre bort. 
Jamen Jamie, då får du gå dit och ge honom den sa jag bara. 
Han tittar upp på mig vädjande och sträcker ut pinnen mot Casper igen. -Hu Hu!
Ja, då får du gå fram och ge den till Casper säger jag igen. 
Jamie släpper min hand och bara traskar iväg som inget har hänt. 
Sofia (Caspers mamma) som är "kusinmorsa" till Jamie är också med där ute och leker med grabbarna ser hur han stapplar iväg. 
Jag jublar av glädje och kommer direkt på att nu slipper dagisfröknarna "bubba" på Jamie och jag slipper dåligt samvete för onda ryggar. 
Bra jobbat Jamie. 
Vilken fullträff när det gäller tajming. 
För nu har vi två veckor på oss att att öva både ute och inne och utan och med skor innan det är dax för inskolning. 

Vilken god mat vi åt och kvällen var mysig och fin. Det är alltid så underbart att få träffa Linus alla fina släktingar för jag gillar verkligen var och en hur mycket som helst. 

Under båtdagarna så besökte vi flera mysiga ställen och lade till vid både "Midsommarviken", "Skitviken" och "Långholmen" och alla dessa viker finns i Mälaren. 
Linus föräldrar såg till så vi fick några avkopplande dagar och servade oss med att fixa mat och diskade hela semestern. 
Jag kunde ju ändå inte rutinerna i båten och det var nog med att hålla reda på Jamie trots att ytan inte var som i huset. Men det ät ju lätt hänt med en olycka att någon trillar i vattnet eller vad som helst. 
Jamie gillade alla vikarna vi var på, men jag tror att dom populäraste var Midsommarviken och Långholmen. Där kunde han gå mycket och även ankorna som inte var blyga kom och busade med oss. 
Vi skämde bort dom med smulor och Jamie ropade på Kankan! 
Vi fiskade, badade och bara hade det nice. Jag fotade naturen och fåglar ganska mycket. Jag älskar att fota men får aldrig tid till det annars. Förutom att jag jämt och ständigt fotar Jamie så klart. Men det var kul att fota hägern och några andra fåglar. Två gånger såg vi snok i vattnet som simmade , men jag hann aldrig efter kameran i tid. 
Det blev en oförglömlig mini semester för hela familjen ute på Mälaren och jag gör gärna om det igen. 

Hemma i torpet väntade "mormor och morfar" som varit hundvakt åt Gizzla när vi var på sjön. 
Pappa skulle spela på Lisberg tisdag och onsdag kvällen med Starkens Spelmän så det passade ju bra att dom kunde vara här veckan innan. Det är ju bara 12 mil till Göteborg härifrån. 

Det var mysigt att få umgås med dom också och som vanligt hade dom fixat och donat massor i trädgården, målat virke till staketet till altanen som Linus snickrar och tvättat hela tvättkorgen som var full. 
Dom är underbara! 

Eftersom pappa som sagt skulle spela upp till dans på Polketten på Liseberg på tisdag kvällen så åkte vi med dit. Fast i egen bil eftersom Starkens även spelade på onsdagen. Så då sov dom över på Gothia Hotellet mittemot nöjesparken. 

På Liseberg mötte vi familjen Petersson. 
Frida, Jimmy, William och Oliva busade med oss och vi åkte karuseller, åt pizzabuffé, götta oss med mjukglass och lyssnade till Starkens. Det blev en heldag och Jamie hade hur trevligt som helst. Han gillade verkligen att åka karuseller. Skoj, för det gör ju jag med. 
Det kommer att bli superkul när han blir lite större så vi får åka fler attraktioner. 

Nu har vi haft några dagar hemma så Linus har snickrat på terassen så fort det håller upp i vädret eller så fort det är soligt. Han är grym och det blir så fint. Förut skrev jag att altanen blir 110 kvm stor , men nu när golvet är klart så blev det lite mindre faktiskt. Så den är 100 kvm , men det räcker till och blir över. På kortsidan hjälpte pappa till med med takstolar eller vad det heter!!! Det var jätte bra för det är ju lättare att vara två med att bära så tunga och långa bräder. 
Så alltså blir långsidan helt öppen fast med staket så klart , men kortsidan bygger vi med tak. Då kan vi utnyttja den även om det regnar. Toppen alltså!

Jag har börjat undervisa på De La Gardie Gymnasiet i Lidköping, så trots att jag har semester från Drifters så är det mycket jobb ändå.  Vi har haft introduktions dagar för alla nya lärare i två dagar. men på måndag börjar vi på riktigt. 
Samtidigt ska vi skola in Jamie, så som vanligt blir det ett pyssel att få ihop tillvaron. Men jag vet att vi kommer att lyckas. 

Nu ska jag njuta av min söndag. Bara vara hemma och ladda tillsammans med min älskade familj. 

Farmor och familjebåten!
Glass är gott tycker Linus och Jamie gillar utsikten.
Här är And familjen...Kvack Kvack!



Min snygging solar sig!

Jamie och farfar kör båt!
 

Här äter vi lunch på Liseberg


Jamie åker karusell

Mamma och Carola Willén lyssnar till Starkens spelmän på Polketten.

Linus och Lilleman provar lyckan i choklad hjulet...

Anders Willén och Pappa kollar in spelprogrammet där både Starkens och Drifters står på samma affisch.


söndag 29 juli 2012

Längtar hem....

Min starka längtan hem till mina älsklingar är svår nu.
Gud, vad mitt hjärta saknar deras närvaro.
Tankarna flyr hela tiden iväg hem till Linus och Jamie och jag önskar att jag var hemma.

Det var lite för tufft att vara på turné i 6 dagar och inte få träffa sin lilla familj.
Men nu är det sista rycket innan semestern.
Spelar i kväll och sen, sen får jag resa hem och krama om er.
Jag tror inte ni kan ana hur mycket ni är saknade, mina prinsar!
Ni är det finaste som finns och jag är så lycklig.
Lycklig att jag får finnas med i era liv.

Vi tillsammans. Jag älskar er.......