Två timmar i närhet!

I morse när vi kom hem smög jag in i stugan tyst som en mus.
Inte ens Gizzla (vår hund) skällde , utan kom bara tassande och hälsade glatt mig välkommen hem.
Det var fortfarande mörkt ute fast morgonen nalkades.
Min längtan efter mina prinsar har varit stark som vanligt, men måste erkänna att denna helg var det en prövning av denna värld att vara ifrån min älskade familj.
Speciellt eftersom jag vet att Jamie har svårt att bli lämnad och allt det här med avsked.

Så fort jag kom gjorde jag mig snabbt i ordning för ungefär två timmars sömn innan jag måste gå upp för att hinna till skolan.
Jag kröp ner i sängen där Jamie och Linus låg jämte varann.
Grabbarna "stensov" och det var ljuvligt att känna doften av min underbara efterlängtade Lilleman. Ja, storeman också så klart!
Men just att äntligen få "snuffa" lite och känna närheten är så otroligt befriande och harmoniskt i själen.
Med ett leende på läpparna tar jag ett djupt andetag och andas in känslan av att vara hemma.
Alla samlade igen, tillsammans.
Även fast det bara var för en kort stund så betydde det så mycket för mig.

Grabbarna sov fortfarande när min klocka ringde tajm att kliva upp.
Typiskt, precis när jag somnat in.
Men det är bara att gilla läget.
Jag älskar mitt jobb som sångcoach på De La Gardiegymnasiet, så det är inga problem att kliva upp annars. Men som ni förstår blev det lite tufft nu när vi spelat även söndag.
 Å´så hade det varit så nice att få mysa lite med Jamie när han vaknade.

Arbetsdagen gick ändå bra, men sen skulle vi även ha föräldrar möte på kvällen för ettorna.
Så jag åkte hem emellan för att få träffa mina prinsar.
Jag fick ju ändå några timmar med familjen på eftermiddagen. Vi kramades och lekte nära hela tiden. Det var enormt härligt.
Linus gjorde en sådan go fiskgratäng som vi åt till middag innan det var dags att åka tillbaka till skolan för att möta föräldrarna.

Jag hann precis lagom hem igen till att Jamie skulle få sin välling för natten.
Vi satte oss tillrätta så där mysigt i soffan som vi alltid gör när det är välling på G.
Jag halv ligger framför tv:n och Jamie ligger på rygg på min mage och arm och det är en sån fin stund tillsammans.
Han var riktigt trött och drack upp hela flaskan samtidigt som han pillar på mitt öra, smeker min kind och drar med sitt lilla finger över min näsa. Det är hans grej liksom när han inte myser med "dinglisen" förstås.

Ni kanske inte förstår men det är en stor och betydelsefull stund för mig. Det är sådan tillit och kärlek så man blir alldeles stolt som mamma.
På ett kick somnade han och det var precis om att han väntade in mig att jag skulle hinna hem och få nattningen tillsammans med honom.
Han kände på sig det.

Det var tur att det blev så eftersom jag fick ett väldigt tråkigt besked på väg hem från skolan efter föräldrar mötet igen.
Mamma hade träffat läkare efter röntgen och massa prover, och tyvärr så blir det ännu en behandling med massa cellgifter och skit.
Ursäkta uttrycket, men jag blir ju så ledsen och arg.
Hon har kämpat mot cancern i så många år nu, så detta är bara så jäkla orättvist. Men nu tar vi nya tag och peppar vår söta mor.
Jag beundrar hennes inställning och blir lika förvånad varje gång att hon orkar med smäll efter smäll.
Men envisheten är känd i vår släkt och hon är grym som ändå alltid är glad och aldrig någonsin klagar.

Mamma, jag älskar dig. 
Jamie, du är mitt liv. 
Linus, du är mitt allt. 
Åh, jag är så otroligt tacksam att jag har er alla. Glöm inte det. 

Hittade en fin bild på "mormor" och Jamie sen han var en riktig liten parvel. Visst är dom fina, mamma och Lilleman..

Jamie i solhatten!