Jag, min dumma nöt!

Jag som trodde allting bara flöt på!
Hur dum kan man vara?
Denna vecka har varit ett riktigt bakslag för Jamie på dagis.
Så hemskt, och mitt hjärta slits i bitar.

Han är så besviken att vi lämnar honom, och han är så ledsen och vägrar till och med att äta.
Det här är bland det värsta jag varit med om.
Jag känner mig så elak och hemsk som lämnar honom där fast han inte vill.
Men pesronalen tycker att det var bra att det kom nu och inte sen.
Han kommer att komma över detta, men när?

Det gör så ont i både kropp och själ att se och känna hans sorg. 
I måndags så blev han först glad att se vart vi var på väg. När vi svängde in på parkeringen var allt fortfarande fröjd.
Jag lossade Jamie från bilstolen och tog hans väska och vi gick in mot gården till dagis. Han var glad och ville ner och gå själv. Han sprang mot grinden , men precis när han kom fram så var det som han fick en stöt! Då kommer han ihåg!
Just Ja, det är här mamma lämnar mig och går ifrån mig!
Han blir stel som en pinne och börjar gråta hysteriskt.
Jag lyfter upp honom, går in på dagiset och klär av honom ytterkläderna trots att han protesterar hejvilt.
Åh, så ledsen han är.
Vi gör avskedet kort och jag vinkar i fönstret åt min storgråtande älskade son som tycker jag är dum som lämnar honom i sticket.
Hemska tanke.

Min kropp skakar och gråten kan inte gömma sig längre.
Tårarna rinner som en flod ner för kinderna och jag får håll i magen. Sätter mig i bilen och kör därifrån helt tom i huvudet.
Hur ska jag orka att åka till jobbet?

Väl på skolan så möts jag av mina underbara kollegor. Vilka människor.
Dom är så fantastiska och vi pratade om det här en liten stund innan alla gick iväg till sina lektioner.
Det gick bra att träffa mina goa elever och det kommer att bli ett riktigt kul år på De La Gardie känner jag.
Jag ringer på min lunch rast till dagis och undrar hur det går.
Han är ledsen och besviken men glömmer bort sig ibland och leker lite. Speciellt när dom är ute. Det gillar Jamie.
Men han har inte ätit på hela dagen än så länge.
Däremot gick det väldigt bra att sova med barnen på sin madrass. Så dom förklara för mig att då känner han sig ändå trygg.
Det var en liten ljuspunkt i det hela tycker jag ändå.
Dagen gick och äntligen blev det dags att hämta Lilleman............
Jag rusar från skolan till bilen och kör utan att tänka på vad jag gör. Det är bara Jamie som existerar i skallen.
Utan att ens veta hur så är jag bara framme. Det får inte bli en vana framöver att köra fast man kommer inte ens ihåg att man gjort det. Då är man ju livs farlig i trafiken.
Nu var det så att jag var framme och jag springer så fort jag kan till Myggan.
Med andan i halsen, nervös och glad på samma gång över att äntligen få lyfta upp honom i min famn blir jag stoppad.
Han har precis börjat små äta på en liten brödbit och han har inte sett dig så vänta i soffan en stund. Det är bra om han äter lite eftersom han varken druckit eller ätit på hela dagen.

Jag väntar och mitt hjärta bultar och jag kan nästan höra det utanför bröstet.
Jag börjar titta lite i en söt liten barnbok för att tänka på något annat eftersom jag helst vill rusa in i köket och bara pussa på honom.
Efter en stund kommer Berit och säger att jag får komma in.

Där sitter han som en gammal liten farbror i sin stol.
Sorglig, utmattad och allmänt nere. Blicken är tom och det ser ut som om det bara är syrgas och droppställning som fattas.
Bilden av Jamie , att se honom så!
Jag fick nästan hjärtstopp och det knöt sig i bröstet. Paniken är nära att ta mig.
Med en klump i halsen och ett gott försök att se glad ut så visar jag mig.
Han tittar upp och bara orkar sträcka ut sina små armar lite grann mot mig.
Mamma hämta mig NU! Jag känner att han tänker så. Jag känner det han inte kan säga, men en blick säger mer än tusen ord.
Jag tar upp honom och han är som en lite gelekille.
Hans kropp var slapp och han bara lägger sitt huvud mot mitt bröst och håller om mig.
Stackars min Jamie.
Hur kan jag göra honom detta?
Jag mår så dåligt, men vet att det finns inget annat allternativ just nu.
Jag behöver ju jobba och komma igång.
Mitt samvete är helt slitet i stycken och jag vet inte om jag kommer att klara det här, trots att alla säger att han blir van.

Jag kommer inte att klara det här!
Jag orkar inte se honom så deppig. 
För deprimerad är vad han är. 

Jag stannar på macken och köper en festis och en banan som han slukar på en sekund. Festisen drack han med nästan ett sug så han tappade nästan andan.
Stackarn.
Väl hemma så försöker jag vara nära , leka och busa på hans villkor hela tiden. Ville han ut så gick vi ut och ville han vara inne så gick vi in.
Sen lagade vi ugnsstekt falukorv med mos tills Linus kom hem. Det var populärt av min älskade sambo.
Jamie trotsade och slängde maten omkring sig precis överallt. Det har han inte gjort förut.
Han visade också sin besvikelse över mig när vi skulle byta blöja.
Med sparkar och slag och att kasta grejer på mamma samtidigt som han skrek som om jag nästan mördade honom försökte jag få rumpan ren och avsluta med en torr blöja. Det tog säkert fem minuter och det var ett rent helvete! Världskrig nästan.
Men tillslut var vi klara.
Han visar med tydlighet hur ledsen han är på oss. Det är så ovant att ha det så.
Men det är en fas vi måste ta oss igenom. Hur en svårt det är i själen.

Tisdagen var här och vi gick upp och gjorde oss klara som vanligt.
Nu är jag nervösare än en premiär på teatern!
Han grät hela vägen från parkeringen till farstun på dagis.
Berith var beredd och mötte oss direkt i dörren och tog över honom i famnen. Idag gick jag direkt och utan avsked. Det var svårare för mig men kanske bättre för Jamie.
Jag hörde hans gråt högt och tydligt trots att inget fönster stod öppet.
Ännu ledsnare var jag denna morgon till skolan, men det är bara att bita ihop. Mina kollegor och elever ska inte få bli mött av någon negativ person.
Jag ryckte upp mig och det gick väldigt bra eftersom miljön och atmosfären på skolan är suverän. Jag trivs så himla bra med allt runt omkring. Jag är mitt i allt väldigt lyckligt lottad jag.

Jag ringde igen och kollade läget med Jamie och Berith och han hade fått jätte bra kontakt och lekt massor. Hon gav honom precis det han behöver, närhet!
Men han är väldigt ledsen. Idag har han ätit lite i alla fall, men inte mycket alls.
OK!
Vi får ge Jamie massor av tid men han är i behov av det och det får han.
Dom gör allt för att få honom "på fötter" igen och det känns tryggt för en förälder med.
Arbetsdagen är över och jag rusar iväg mot dagiset igen.
Vi småpratar lite och jag undrar om han får så mycket personal stöd så han "snor" tid för dom andra barnen.
Men dom ger alla det dom behöver och just nu är det Jamie som måste få stöd och trygghet. Dom är vana och proffsiga och jag litar på att dom ger även de andra små liven sitt.
Vilka tjejer det är som jobbar där.
Jag avgudar dem alla. 

Idag är han lite piggare i alla fall , men blir ledsen när jag kommer. Det blir ju som en lättnad för honom så alla känslor släpper. Han satt fastklistrad i min famn och när fröknarna skulle säga hej då blev han arg och trodde dom skulle ta honom igen.
Kära nån! Hur ska vi komma över detta. Hur kan jag hjälpa honom på bästa sett?
Jag ger så mycket kärlek jag bara kan när vi kommer hem och vi leker ute med Gizzla och bollen. Det tycker han är skoj.
När Linus kommer hem och tar upp honom, visar han åter igen sin besvikelse hur vi kan lämna honom.
Han bankar och slår Linus på bröstet men i nästa sekund kramar han pappa så hårt han bara kan.
När jag ser detta börjar även jag att gråta.

Hjälp mig någon. Hjälp!

I onsdags så visste han redan hemma på morgonen att det nog skulle bli som igår. Min mamma lämnar mig!
Men min trygghet var ändå att idag hämtar jag han runt halv tolv istället för klockan tre på eftermiddagen.
När vi svängde in på parkeringen kom gråten och förtvivlan så han tog tag i barnstolen och kravlade sig fast.
Milde tid, vad det gjorde ont i hjärtat att behöva ta loss honom och gå mot det som han fasar för.
Att mamma ännu en gång är dum och lämnar mig.
Han nyper hårt sitt grepp om mina armar när jag åter igen ska lämna över honom.
Det känns bara värre och värre för varje dag. Det känns som om det aldrig kommer att vända.

Stackars pojk, mitt barn!
Mitt älskade barn!

Jamie , jag är så ledsen för din skull. Jag älskar dig mest över allt annat på jorden och du måste förstå att jag inte lämnar dig för evigt. Det kommer jag aldrig att göra. Inte ens när döden hämtar

mig... då kommer jag att vaka över dig och finnas där fast du inte kan se mig.  JAG LOVAR!

Du är mitt allt, mitt liv och jag gör allt för dig.

Dagiset kommer att göra dig gott. 

Jag måste säga att jag riktigt längtar tills det blir tvärtom. Jo. ni förstår... när det blir så att Jamie blir ledsen över att han ska åka hem när han vill vara kvar på dagis och leka.
Den stunden längtar jag efter. Hellre det än som det är nu.
Men det kommer, jag måste bara ha tålamod.

Idag märkte fröknarna att Jamie även blir ledsen när någon vuxen bara går på toaletten, eller går förbi. Han tror att dom ska gå ifrån honom också. Han gråter även när andra föräldrar hämtar sina barn och säger Hej Då!
Det blir även som ett adjö för honom. Han har en svår separations ångest. En ångest över att vuxna går i från honom. Speciellt Linus och jag förstås.

Han blev så glad över att bli hämtad och han var så trött . Så när vi böhövde ner på stan direkt för att uträtta lite ärenden så somnade han ganska snabbt i vagnen och sov en bra stund. Sen åkte vi hem för att umgås hela familjen.

Nu dröjer det en hel vecka tills han får komma på dagis igen. Det är ju lite dumt eftersom han behöver öva på avskeden. Men vi tar nya tag nästa vecka.
Skam den som ger sig.
Eller så är det tvärtom kanske att han liksom hinner få lite distans. Vi får se. Det visar sig. 
Det som sker det tar vi då.
Nu tar vi en dag i sänder så ska det här säkert lösa sig till slut. Det är bara det att det går ju inte att ens se hur ledsen och sorglig han är.
Min tillvaro blir svart och jag kan inte se ljuset.

Här leker Jamie i bilen. Det är väldigt kul att köra vid ratten, tuta och spela musik.

Men litar på allt och alla att allt kommer att bli jätte bra framöver. Jag tror er kära vänner och personal. 
Just nu är det bara lite svårt.
Men jag måste orka. Jag måste orka för Jamies skull.

Allt för Jamie med kärlek.