Envis mamma med problem!

Jag som alltid är så envis av mig pallade knappt med att vara nyopererad småbarns mamma. 
Inget allvarligt och verkligen inget stort ingrepp, men dock!
Man får ju för sjuttsingen inte lyfta!!!
Hur gör man då? När man är ensam hemma med en kille på 1 1/2 år. Han sitter ju i barnstol när vi äter.
Hur kommer han i den när han ska äta och ur när han ätit klart?
Han använder blöja och den måste bytas. Hur kommer han upp på skötbordet utan att mamma lyfter?
När han slagit sig och är ledsen vill han upp i mammas famn.

Jag har hittat på allt möjligt för att klara det här med att vara småbarnsförälder utan att lyfta upp mitt barn. Men det är stört omöjligt att inte göra det nå´n gång.
Jag byter blöja på golvet och det går alldeles utmärkt faktiskt.
Jag försökte få Jamie att stå vid vardagsrumsbordet som är i bra höjd att äta, men där gick vi bet.
Det blev bara lek och stoj och Gizzla (hunden) fick mer i magen än Jamie.
Matrums stolarna kommer han inte upp i själv utan behöver hjälp.
Så när vi åt eller fikade mellanmål har jag fått  fuska så klart.
Vi har även  bara varit hemma eftersom jag inte kan lyfta i eller ur honom ur bilbarnstolen om vi skulle åka någonstans.

Jag har hela tiden satt mig ner, när han vill kela, kramas eller bara ha tröst. Man får gå ner på hans nivå liksom.


Men känner nu att detta var väl inte så himla klyftigt.
Har städat eftersom det verkligen behövdes och det var väl egentligen inte heller det bästa.

Nu har jag i stället rätt ont och har blödningar som straff. Men vad göra.
Den här operationen behövdes verkligen nyss och jag har ställt in den tre gånger för att vi spelat rätt mycket och jag bär massor och sätter upp endel av ljuset när vi riggar scenen. Så det har inte passat riktigt i tiden. Men nu när vi har jul semester med Drifters så fick jag passande en ny tid.

Det är sviter efter Jamies födelse och jag som nästan alla kvinnor lider av att inte kunna hålla tätt.
Fy bubblan vad det har tagit hårt både på självförtroende och själen, även har detta jäkla skit tagit all min energi och koncentration.
Men samtidigt är det så många andra som lider av svåra sjukdomar och jobbiga upplevelser så man ska inte klaga.
Utan man sätter på sig en tena blöja som om inget hänt och klistrar på sig ett leende och bara kör.
Man kör på precis som vanligt för att ingen ska märka någonting.
Man skämmer halvt livet ur sig och man drar sig undan från olika aktiviteter för att man är rädd att bli avslöjad.
Man är rädd att kissa på sig, läcka eller inte kunna hålla sig och få kramp.
Man lir rädd för allt!
Att gå och handla, träna, möta folk och ja, precis allt.

Det har varit så himla svårt och jobbigt på scenen, men jag har gjort så gott jag kan.
Dels rädslan att inte hinna på toaletten i tid då vi spelar i två timmar i sträck innan det blir paus, sen har jag ju oxå mina tankar hos mor som inte mår bra.
Ja, lite lindrigt sagt så har jag haft det jobbigt på scenen och inte riktigt kunna slappna av och njuta av spelningen. Bara för att om jag tar i med sångtekniken lite för mycket, spelar saxofon, böjer mig ner för att krama någon go människa i publiken, släppt loss med lite dans eller bara skrattat till för att vi har roligt..... ja då kan jag ju faktiskt "läcka"
Pinsammare än pinsammast!
Det skulle jag aldrig klara.
Jag säger bara det, stort tack till den som uppfann tena blöjan!

Men nu äntligen ska det vara slut på det här eländet hoppas jag. 
Operationen går ut på att man sätter fast en "stripe" ett band på urinblåsan och vipps så funkar den som den ska.
Helt otroligt alltså.

Vi får bara hoppas att det här lyckas nu då. Man får ju inte lyfta på 4 veckor!!!
Nu vill jag kunna skratta, nysa, hosta, jogga , vara nervös, lyfta Jamie, spela sax,  ja name it, utan att drälla på mig.
Lova att det funkar.