Erica Sjöström: En fri helg hemma hos pappa i Kyrkbyn!

Nu börjar man sakta men säkert hitta tillbaka till lite mer glädje och kraft efter fina mammas bortgång.
Det tog mig hårt, och all styrka försvann som på ett kick.
Mitt huvud blev segt och kontoret liksom jobbade på halv fart, och ibland inte ens det utan det kändes som det var tomt i kolan.
Man liksom kunde känna att det gick långsamt.
Läskigt !
Det kommer tillbaka då och då så fort jag blir stressad, men emellanåt så funkar det i alla fall nästan som det ska.

Jag har ju aldrig haft något IQ att skryta med men det är väldigt jobbigt och fasansfullt stressigt att hamna i den där situationen.
Speciellt på jobbet.
Både skolan och Drifters har varit skitjobbigt att ta sig igenom vecka efter vecka. Men jag har klarat det hittills och nu är jag på väg tillbaka.
Tillbaka till mitt gamla jag!
Inte riktigt än, men jag börjar sakta känna igen mig.

Det räcker med en liten stress så enkel som att bli klar med stylingen precis innan man ska upp på scenen och jag inte hinner andas emellan liksom.
Utan direkt från spegeln i samma sekund som jag ska börja första låten.
Då kommer panikångesten som ett brev på posten!
Det blir ju ofta så eftersom vi har långa resor , mycket att göra innan med rigg, äta mat , soundcheck och sen göra sig i ordning. Förut var det hur lugnt som helst , men nu är det fullständig stress och jag hinner aldrig bli klar så jag kan ta en liten lugn paus bara för att ladda innan gig!
Det tar en stund innan paniken lägger sig, men ibland lyckas jag få ner andningen rätt efter ett par låtar.
Men ibland tar det längre tid och då är det nästan samma känsla som att stå och vara nervös.
Jag vill vara avslappnad, allt ska bara ha ett flow och du ska slippa tänka på texter.
Det ska bara komma av automatik.
Den sista tiden har det varit tvärtom.
Men jag vet att det kommer att ordna sig till slut. men bara ni har tålamod med mig och inte tröttnar.
Jag är livrädd för det. Att jag ska sumpa Drifters karriär bara för att jag inte finner ro i min själ och bara stressar sönder allt.

Jag har kommit av mig med att lägga ut bloggen på bröllopet. Men jag lovar att jag ska skriva klart den och ni ska få följa med på min finaste dag någonsin efter det att Jamie kom till världen.
Men jag har lite svårt att minnas och skriva om den glädjen när jag känner mig tom och sorglig.
Det blir bara fel liksom.

Men jag har hunnit varit en hel helg hos pappa.
Min älskade och fantastiska far.
Vi spelade ju bara i torsdags med bandet och veckan på skolan var avklarad.
Linus skulle fira sin födelsedag med grabbarna i London med fotboll och öl.
Så det passade som handen i handsken att fara till Tierp och bara mysa med pappa i Kyrkbyn.

Linus , Jamie och Gizzla åkte bilen till kyrkbyn i torsdags när jag spelade.
För Linus skulle åka tidigt från Arlanda med grabbsen så det blev liksom så himla bra.
Pappa passade både Jamie och Gizzla eftersom jag tog tåget tidigt på fredagsmorgonen hem.
Jag var framme vid lunch.
Tågresan gick smidigt och pappa hämtade mig vid kyrkan utanför byn med nya bilen.
Åh, vad jag hade längtat!

Jamie blev jätte glad och det var härligt att kliva in i barndomshuset igen.
Det är självklart så tomt utan mamma , men den känslan var värre att möta i Julas.
Pappa har det så fint i huset och jag hade lovat att hjälpa honom med att rensa lite prylar efter mamma och sen städa bort Julen.

Så det var det stora projektet under helgen.

Jamie och jag hann busa massor och mysa på allt som gick.
Vi var iväg till Kyrkskolans backe bakom hockeybanan för att åka bob.
Den hade Linus tagit med sig eftersom det är massor med snö i Tierp.
Här hemma var det dåligt då!
Men nu har det äntligen blivit vinter här med.

Det var mycket is i backen och kanske lite väl brant för Jamie, men han störtade iväg och jag han inte med.
Rätt ner i hög fart och rätt emot stängslet som hindrar att åka ner för slänten ner i bäcken.
Det var nära ögat!
För Jamie körde rätt in där och nästan flög över. Hjälp! Han hade faktiskt tur.
Men vi fick ta backens andra sida där precis vid min underbara barndomsvän Maria Almlövs hus.
Där var det mycket snö , men massor av små träd.
Men jag tänkte att det måste väl vara bättre att åka där. Så inte farten blir alltför hög och att han kan styra bort från bäckstängslet.
Det är bara det att Jamie tyvärr älskar att köra mot saker. Livsfarligt och vi hade ingen hjälm med oss.
Vi tog det försiktigt.

Han tyckte det var rysligt kul och jag med för den delen.
Det var kallt men vi hade rejält med kläder på oss.
Jag skulle filma ett klipp för att skicka till pappa i London tänkte jag.
Men det blev platt fall.
För med telefonen i högsta hugg och fingret på record knappen kör Jamie i hög fart rätt in i mig.
Välter mig totalt och jag gör som en piruett med benen rätt upp mot himlen. Jag hör en duns mitt i mitt skrattanfall och Jamie blir alldeles tyst och stilla för en stund.
Mitt hjärta slog volter av rädsla samtidigt försöker jag ta mig upp.
Ramlar igen och landar i fallet med knät rätt på en isig stenhård mini stubbe!
Aj!
Jag ser boben som vält mot ett träd och Jamie ligger stilla bredvid.
Jag tar mig knappt upp.
Av rädslan och paniken fortsätter mitt skratt bara att flöda, utan att jag vill.

Men nu ställer sig Jamie och skrattar själv, och ropar frågandes MAMMA!?
Vi hade tur! Riktigt tur!
Hjälp vilken tur vi hade!
I fortsättningen får vi åka pulka och bob med hjälp på.
Lilleman är ju inte direkt rädd för varken fart eller att styra in i saker.
Jag fattar nu vad han fått det ifrån.
Han tittar ju på bilar på små klipp på I-paden där bilar kan krascha och krocka mot saker. Det är tecknat men nu fattar jag att det kanske inte är så himla bra ändå!
Dumma mig som inte har bättre koll.

Vi åkte i alla fall några åk till i backen och hade rysligt kul. Me sen blev Jamie trött och vill gå hem till Morfar.
Jag drog honom genom byn på boben och många barndomsminnen svepte förbi.

Vi gick in och jag hjälpte Jamie med overallen och allt sen sprang han in till Alexander och ville se film på datorn.
Jag tog Gizzla på en promenad i halkan och med mitt onda knä, men det gick bra.
Pappa kom precis hem han med som varit och uträttat ärenden på köpingen.

Vi tog en fika och laddade upp oss inför lite städ och plock.
Jag hade lovat pappa att hjälpa till att plocka och göra i ordning först på toaletten och rensa mammas saker.
Det var rent känslomässigt ganska jobbigt men det blev jätte bra för pappa.
Han måste ju komma vidare och det är förstås hur jobbigt som helst för honom som levt med mamma sedan han var 16 år tror jag.
Ja, dom träffades då i alla fall.
Det är en lång tid tillsammans. Nu är han ensam, så ensam mitt ibland allt.

Vi gjorde det så fint i badrummet och städade ur lådor och skurade.
Mamma hade så mycket fina nya saker som parfymer och annat.
Jag hade inte hjärta att slänga utan gjorde i ordning en stor låda som Syrran och hennes tjejer fick ta det de ville ha.
Det blev lyckat!
Pappa fick ett rent badrum med massor av förvarings utrymme. Han var så nöjd.

Vi fortsatte städningen och vi tog bort all Jul. Bytte gardiner , plundrade julgranen och sorterade tillbaka allt julpyssel i mammas fina ordning i rätt plast lådor. Rätt färg i rätt låda, gul i en och rött i en och glitter i en osv.
Hon var fantastisk på ordning och reda och jag önskar att jag kunde få det efter henne när jag föddes.
Men jag är lite mer en kaos människa tyvärr.
Jag har ju städat hemma , men i lådor är det en fruktansvärt kaos.
Å´ tala inte om våra stora utrymmen som ladorna hemma i torpet.
Vilket kaos och vilken oreda!!!!
Men varje år rensar vi och städar till våren och ställer i ordning i lådor. Jag fattar inte hur det blir så hemskt och stökigt så man inte ens kan ta sig in dit igen på så kort tid.
Jag är ett kaos hela jag!

Det blev i alla fall väldigt fint hemma i pappas villa och vi hann även börja i garderober och vi sorterade i olika säckar.
En jätte säck med kläder och skor till insamling typ Röda korset och andra föreningar.
Sen fixade jag ihop en säck som syrran kunde gå igenom med tjejerna och jag hittade också något som jag vill ha.
Pappa fick nya hyllor och mer plats.

Sen ville pappa att vi kunde hejda oss lite grann. För hans skull måste vi ta det lugnt så klart. Man klarar inte hur mycket som helst utan vi får skynda långsamt och fixa allt pö om pö. I en behaglig takt.
Det förstår jag till hundra så klart!
Han är så stark mitt i allt och jag beundrar honom att han klarar det här så bra trots att hans sorg är så djup och jobbig.
Han är väldigt ensam.
Men han är stark som tar sig för och hälsar på vänner , reser till sina släktingar i Östersund, han ska ut och resa utomlands med Anders och Carola, han kommer till oss i Lidköping och nu på lördag följer han med på Danskryssen vi ska spela på.
Det är jätte bra tycker jag.

Härliga farbror Ulf kom på fika och det är kul att få träffa honom och prata lite skit om ditt och datt.
Det blir ju så sällan vi ses , men jag tog ju mig i kragen och hälsade på Helen och Ulf i Julas. Det var super mysigt!
Jag var ju väldigt mycket med Ulf när jag var liten eftersom han bodde endel hemma hos oss.
Så jag saknar honom mycket.

Vi hade en mysig pizzakväll tillsammans med älskade syster och hennes sambo Andreas, Sofia och Alexander. Hanna och Fredrik kunde tyvärr inte vara med.
Vi åt gott och moffade i oss så vi nästan borde skämmas. Men super gott var det!
Det var härligt att få träffa familjen även om inte alla var med, för vi ses ju så sällan.

Pappa och jag var iväg till minneslunden och tände ljus och lykta hos mamma.
En barndoms bekant, min barndomsväns storebror rycktes bort alldeles för tidigt från livet och ligger precis bredvid mamma.
Det är så tragiskt och fruktansvärt och sorgen i Kyrkbyn , vår fina lilla kärleksfulla by, är stor och mörk.
Finaste Malin jag tänker på dig ska du veta.
Jag skulle vilja göra något för dig om jag kunde. Förlora sina nära och kära, sin familj på detta vis och bli kvar i all förtvivlan och sorg kan inte vara lätt. Jag vet ju hur jag själv har det som förlorade mormor och mamma med 2 månaders mellanrum.
Det är skit jobbigt och fruktansvärt.
Men du, du får orka med att bearbeta sorg för mamma, bror och pappa på nästan en och samma gång.
Om jag kan göra något för dig så gör jag det.
Jag tänker på dig och jag beundrar dig som kämpar och är så stark.

Micke finns bredvid mamma vid minneslunden och jag lovar dig att mamma tar hand om dig.

Pappa och jag skrapade fram hans sten från den kalla snön och så tände vi ett ljus för honom också.
Jag klappade hans sten och sa att Mamma, min mamma finns här bredvid.

Sen smekte jag mammas sten och sa att jag saknar dig så. Det är ett stort hål och tomrum i min tillvaro. Men allt går bra. Jag lovade mamma att vi hjälps åt.
Jag älskar dig mamma!

Jamie och jag packade vår saker innan lägg dax.
Vi skulle ju åka tåg hem till Lidköping han och jag tillsammans.
För Linus behövde ha bilen för att kunna ta sig hem på måndagskvällen.

Vi vaknade och det var riktigt kallt.
Plockade i ordning och laddade datorer , telefoner och spel för att klara resan.
Pappa körde oss till Tierps station. Tåget kom och pappa vinkade av oss.
Min Gud, vilka känslor som välde upp i min kropp.
Gråten kom som på en sekund och att skiljas från pappa var fruktansvärt.
Men jag var tvungen att häva de starka sorgliga tårarna för Jamies skull.
Han blir så orolig och ledsen när han känner att jag är det , eller ser att mamma är ledsen.
Det var även mycket folk på tåget så jag kämpade med att svälja sorgen .

Jamie ville spela spel på sin telefon och allt var lugnt.
Han tyckte det var väldigt kul att åka tåg.
Vi kom till Uppsala och där skulle vi byta pendel.
Det ar stressigt må jag säga med barn och väskor.
Men vi hann byta och kom till T Centralen i Stockholm.
Där var det lite mer tid och lunch dags. Jamie fick välja och ville självklart ha pizza.
Vi hittade en restaurang och beställde, man kunde även få med i kartong.
Betalade och väntade och väntade......och väntade.
Inga pizzor hann bli färdiga så vi var tvungna att springa i sista sekunden för att verkligen hinna med tåget mot Skövde.
Utan pizzor satte vi oss på plats i vagnen och tåget rullade tuffade iväg på sin räls.

Jamie var lite besviken, men vi gick till bistrtovagnen. Där fanns köttbullar och mos men det var ingen hit när man var inställd på pizza.
Så det blev n´t så fluffigt som en cocacola och en liten påse ostbågar.
Vad är jag för en mamma egentligen?
Men i all stress och att Jamie , min älskade Lilleman inte skull vara helt utan något i magen så fick han det.
Vi skulle ju inte vara i Skövde förrän sent på eftermiddagen och i Lidköping vid 17.00 tiden.
Så vad göra.
Han var nöjd och då fick det vara så.
Vad jag lärt mig av detta är att man reser inte så långt med sitt barn utan matsäck. !!!!
Hur dum får man vara?
Men mina planer sprack och jag som trodde jag var så smart.
Men nästa gång kommer en av väskorna bara att innehålla massor av gott, frukt, mackor och mat.
Man lär sig av misstagen.

Vi hade en mysig resa , allt flöt på och vi tog oss hem.
Anton kom och mötte oss för att köra oss till torpet.
Lilleman somnade direkt i bilen och när vi kom upp på skogsvägen hade ett träd fällts rätt över vägen.
Det var bara att hoppa ur och knalla upp till stugan.

Men vad i hela friden???
Var är nycklarna då.
Linus som låste huset innan helgen tyckts att det var på tiden att hitta ett nytt nyckelgömställe.
Kanon!
Men naturligtvis med min vanliga otur så glömdes den informationen att nå mig.
Mitt i snövädret och kylan med en sovandes Jamie på armen så började vi leta.
Anton var så snäll så han hjälpte till.
Jag ringde många samtal till Linus i London men han var ju på fotboll och hörde inte signalerna förrän en halvtimme senare.
Jag ringde pappa och frågade om han kunde titta i bilen om dom låg där, men det gjorde dom inte. Det var ju bra för då måste dom i alla fall vara här någonstans.
I samma veva som Linus äntligen ringde tillbaka så hittade jag dom.

Anton undrade om han skulle hjälpa till med granen som vält över vägen. Jag kunde knappt begära det men kände att om han ville och orkade vore det väldigt snällt det med. Som om det inte var nog med att vi fick skjuts hem.
Anton och Jamie busade lite när jag gick ut och hämtade ved och letade upp en såg i kaoset ute i ladan.
Men sen såg jag ju att den låg rätt framför mig.
Anton sågade den snabbt och åkte hem.
Å ´jag var glad eftersom jag visste jag kunde ta mig till skolan dagen efter utan att behöva försöka flyga över granen med bilen.
Jag ska köpa en present till dig sen som tack.

Jamie ville steka pannkakor och vi gjorde det tillsammans. Han är så duktig på att göra smeten själv.
Hen vet precis rätt recept och ska mixa själv. Hälla i bunken och sen vispa själv. Jätte viktigt!
Det tycker jag är jätte häftigt!

Sen när dom var klara ångrade han sig och skulle ha "bubbel"macka!!!!
Det är vanlig rund Hönö kaka som det är luftbubblor i ni vet :)
När han är hungrig och ni vet ju varför, kan han liksom inte bestämma sig. Men mackan åt han i alla fall.
Jag tänkte att vi tar igen det dagen därpå. Att han säkert äter ordentligt då efter denna resa.

Vi busade i soffan och Jamie som inte alls var trött ville bara hela tiden leka Kung fu Pandan.
Då ska man sitta i sängen och typ leka karate mot varandra. Han älskar det och vi gjorde det bra länge.
Men ingen Jamie blev trött.
Tillslut somnade vi och allt gick bra dagen efter att ta sig både till Förskolan och till min arbetsplats De La Gardiegymnasiet.
Vilken skola, vilken arbetsplats!
Ja, ni vet ju hur bra jag trivs där med både elever och lärar kollegor.
Det är helt fantastiskt fast självklart stressigt, Vi jobbar massor och vi har ju många olika projekt med konsertuppdrag och föreställningar. Jag fullständigt älskar ju sånt!

Den här fri helgen behövde jag och Lilleman och jag tror även att det var bra även för pappa att vi var där.
Jag mådde bra, och Jamie älskar att ta det lugnt och vara nära sina kära.
Det var ju som sagt Linus som fattades men nästa gång är han med oss.
Han måste ju få komma iväg på skoj och tokigheter ensam med sina kompisar när han annars är hemma ensam med Jamie varje helg.
Det som var lite tråkigt var att det självklart skulle inträffa på den helgen som jag var ledig på.
Men samtidigt behövde Linus rodda i att hitta barnvakt som det skulle blivit om han åkt en helg när jag var borta.
Så det hela blev ju riktigt lyckat.

Tack finaste underbara Pappa för att vi fick den här tiden med dig.
All gästvänlighet och kärlek du gav oss var överväldigande.
Precis så som mamma alltid gav oss.
Massor av kärlek, det är det som är nyckeln till att tillvaron blir så fin.
Mamma gav alla runt om kring sig kärlek vem det än var, och gav nyckeln till den som alltid behövde den som mest.
Precis så ska vi förvalta hennes tro på kärlek.
Rå om varandra och måna och ge varandra hutlöst med kärlek och omtanke.
Hon var den finaste av alla och vi alla älskar och saknar dig.
Du är precis lika fin underbaraste pappa. Du ger precis lika mycket kärlek och det är fantastiskt att du orkar att göra det fast du har så mycket sorg.

Pappa du är stark!
Det är bra att du tar dig an att träffa dina vänner, umgås, går på teater, följer mig på danskryss, spelar med Anders och oss ibland. Du är bäst.
Det är bra att du försöker komma iväg på resor och försöker njuta av livet som du har kvar, framtiden måste bli ljus.
Vi ska ju leva vidare trots tomheten av mamma, och vi måste hitta allt det ljusa och minnas allt det fina. Inte som nu att allt är mörkt.
Det måste ju få ta den tid det tar så klart, men sen måste vi ta fram allt det ljusa.
Så se till att leva!
Livet är kort och ibland tar vägen en annan vändning än vad man ville.
Du och mamma ville ju ha det så kul nu med resor till sköna varma ställen i världen. Uppleva mysiga platser och resmål med husbilen. Bara njuta!
Nu blev det inte så tyvärr. Men du måste tillåta dig att göra det ändå.
Mamma är ändå med, det vet jag.
Hon hade aldrig tillåtit dig att bara sitta hemma.
Utan ut och res med vänner som Anders och Carola, oss , syrran ja alla!
VI kan busa i sommar tillsammans i husbilen. Fiska krabbor och njuta på camping.
Vi gör det ihop.
Samtidigt som vi förvaltar mammas minne och bevarar kärleken.

Pappa du är värdefull och jag fullständigt älskar dig.
Du är en makalöst fin person som är rättvis och bryr sig om alla. Sen blir jag mållös varje gång du spelar! Din musikalitet är gudomlig och varje ton du tar förmedlar känsla och tajming som varje människa borde få känna. Du är en fantastisk musiker som jag avgudar och jag skulle vara världens lyckligaste om jag hade fått ditt musikaliska sinne, gehör och kunskap.
Jag fick mycket av dig genom musiken så jag ska inte klaga , men om jag hade fått det du har undrar jag hur mycket mer jag kanske hade lyckats med allt jag tar mig för.
Tack för att du gav mig musiken, den ger mig så mycket.
Jag älskar dig innerligt!
Jag längtar tills vi ses igen.