Är det fel att vara arbetande mor?

Mitt hjärta gråter av skam!
Ja, det stämmer faktiskt. Jag känner mig som världens sämsta förälder.
Det är många som ifrågasätter hur jag kan vara en bra mor som jobbar så mycket.
Visst, jobbar jag mycket, men jag sviker inte min underbara son för det.
Att jag jobbar som sång coach på Estet Musik programmet på De La Gardie gymnasiet i Lidköping verkar störa många.

Jag älskar att följa med mina elever på deras musikaliska resa, och det är så underbart inspirerande för mig att uppleva deras utveckling.

Självklart finns det inget finare eller underbarare än min egen älskade Jamie.
Min "toksöta" mirakel son.
Inget eller ingen kan mäta sig med honom. Min kärlek till Jamie är gränslös och ingen kan ändra på det.
Hur kan jag då vara så känslokall som jobbar två hela dagar från 08.00 till 16.00 och förmiddagen på onsdagen?

Ja, den frågan ställer många till mig.
Jag blir faktiskt på riktigt väldigt ledsen.

Jag är på skolan den tiden som Jamie är på dagis.
Han behöver också få vara på dagis och lära sig det sociala livet tillsammans med jämnåriga och sina pedagoger.
Eva, Berith, Carola och Susanne är så otroligt fina människor och fantastiska pedagoger på förskolan där Jamie går.
Att Jamie fick plats just där när vi sökte var lycka för oss. Det är en kanon skola och jag är så tacksam för allt dom lär honom och all den uppfostran och kärlek dom ger.
Han är glad och han trivs på Myggan , vilket är otroligt skönt.
Klart att han blir ledsen ibland när man lämnar honom, men han är så himla duktig nu och jag är bara tacksam.
Tacksam över att han har det så bra.

Lika bra har han det hemma med oss, familjen! Förhoppningsvis bättre <3
Vi ger honom så mycket kärlek så ni kan inte ana.
Jag lämnar Jamie på förskolan på morgonen och hämtar honom på eftermiddagen 2 dagar i veckan sen åker vi hem och leker, myser, äter, badar och busar massor innan det är dags att coola ner lite inför kvällen.
Då tittar vi klipp på "paddan" eller så ser vi på Tv. Ibland sjunger vi små visor tillsammans. Just nu är det Jag hamrar och spikar och bygger en bil som gäller.
Den tycker han är så bra och skojig så han till och med tittar på olika klipp på den på youtube och sjunger med.

Vi försöker ha det så bra vi bara kan och Linus och jag älskar verkligen Jamie på alla sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag är ensam om att jobba och vara mamma samtidigt.....Eller?
I sån´t fall måste jag vara jäkligt unik.
Nej, men hallå!
Jag själv är uppväxt med en super härlig barnflicka Lotta som bodde hos oss i veckorna för att både mamma och pappa arbetade heltid.
Jag tycker inte att det verkar vara nå´t större problem på mig förutom att jag inte var någon Einstein i skolan.
Men det berodde ju inte på att mina föräldrar arbetade och jag hade barnflicka, utan det var ju brist på intresse från min sida och att inte mitt järnkontor ville lära sig annat än noter och musik.
Jag kom in på musikhögskolan och har examen och även fått min lärarlegitimation. Jag har det rätt bra ändå trots att min geografi, mattekunskap, engelska, ja allmänbildningen överhuvudtaget  inte existerar  hos mig. Men jag har fina jobb som jag trivs med. Jag gör det jag kan och älskar.

Jag har arbetat som musikalartist och showartist i Stockholm. Har fått äran att jobba tillsammans med stora artister. Det går ingen nöd på mig trots att min mamma arbetade när jag var liten.
Pappa var sällan hemma någon helg då han var ute och spelade. Men jag mår fint för det.
Den kärlek jag har för mina föräldrar är obeskrivlig och jag älskar att umgås med dom.
Jag hyser ingen agg mot mina föräldrar bara för att dom var tvungna att arbeta. Nej, gud! Vi hade skit skoj och jätte bra.

Jag vet själv ingen i min bekantskapskrets att mamman i familjen är hemma med barnen.
Jag vet vad ni tänker nu. Jamen, dom är ju hemma på helgerna!
Javisst, mamman har lördagen och söndagen hel ledigt med sina barn.
Jag är visserligen ute och jobbar även helgen.
Men , vad spelar det för roll om jag har min lediga dag på onsdag, torsdag och söndag?
Är det liksom exklusivare att vara med sina barn en lördag istället för en torsdag?

Ja, den frågan surrar i mitt huvud värre än en bi drottning och hennes arme i en aktiv bikupa.
Jag har ju måndag eftermiddag, tisdag eftermiddag, onsdag nästan hela dagen, hela torsdagen och söndag tillsamman med familjen.
Förlåt om det är för lite. Förlåt så himla mycket att jag jobbar. Förlåt för det som jag inte vet vad jag ska förlåta för.
Precis så känner jag.
Men förstå en sak.
Jag jobbar inte inte för att komma ifrån min familj, och jag arbetar inte för att jag inte vill vara dem nära.
Nej , jag jobbar för att min familj ska ha det bra och att min son ska få ett fint liv även när han växer och blir så stor och han ska flytta hemifrån.
Jag jobbar så han kan få en bra start i sitt egna liv.
Att jag jobbar är för att jag bryr mig och jag tycker inte jag har för lite tid med mina kära om man jämför med "vanliga " familjer som har 7-16 jobb.


Jo, vissa veckor är jag ju borta kanske från tisdagen eller onsdagen , men då har jag senare en vecka där jag bara är borta fredag och lördag och inget annat. Det jämnar alltid ut sig.
Sen har jag lov och sommar lov! Den tiden har ju inte alla mammor heller med sina barn.

Ja, jag kan sitta här och försvara mig hur mycket som helst, men orkar faktiskt inte det.
Jag blir känslomässigt väldigt ledsen när någon säger åt mig, biter ihop just för stunden. Och så fort den personen vänder på klacken och går så brister jag ut i gråt och killarna får trösta mig.
Jag är väldigt känslig men ändå rätt stark faktiskt. Men så fort detta kommer på tal så säckar jag ihop som en säck potatis i kroppen, och mitt hjärta brister ut i sorg och ögonen gråter så det svider.
Det gör ont, riktigt ont.
För jag vill ju vara världens bästa mamma, men blir påmind om då och då att det är precis tvärtom.
Jag är så egoistisk som är ute på turné och jobbar mycket.
Men å andra sidan kanske ingen behöver ha med det att göra?
Jag har en fantastisk familj och vi tycker inte att detta är något problem varken för Jamie, Linus eller Jamie.

Det här är väl ändå något som bara vi kan avgöra vad som är rätt eller fel eller vad som är bra eller dåligt.
Jag förstår även att ni kanske menar bara väl, men just nu gör det ingen nytta alls att säga till mig hur jag ska göra. För nu gör det som sagt var bara så ont.
Jag saknar mina prinsar varje sekund, minut timma och dag som går när jag är borta.
Jag räknar ner tiden tills jag får komma hem till deras närhet igen och jag tittar hela tiden på små klipp som jag filmat under veckan som varit på Jamie.

Jag ger honom så mycket kärlek och jag lovar på heders ord att detta är ärligt och sant. Detta är inte falskt. Jag är väl inte Guds bästa barn och det får jag höra emellanåt, men jag garanterar att detta är tvättäkta från min sida. Jag känner sorg och saknad av familjen när jag jobbar, jag älskar att vara dem nära, och jag skäms att jag jobbar och inte är hela tiden med min son. Men jag måste faktiskt jobba.

Så låt mig göra det. Jag lovar att tiden jag har med familjen är alldeles tillräcklig och inte skadar Jamie . Jag skulle aldrig tillåta det.
Jamie behöver ju vara social och få umgås med sina kompisar på skolan. När han är där, så gör det väl inget att jag använder den tiden till elever på Estet Musik De La Gardie istället för att bara vara hemma och vänta!
Jag hinner tillsammans med Linus att städa och ta hand om hemmet också även om det skulle behövas mer , det erkänner jag. Så det är väl mer på den fronten det visar sig att jag arbetet på heltid.
Men vi har ju inget ruckel för det.
Jag lovar vi har det så bra som vi bara kan tillsammans.

Låt mig få växa i min roll som mor. Man har ändå dåligt självförtroende av att man ibland inte vet hur man ska uppfostra och sånt.
Låt mig utvecklas som mamma utan att behöva vara ledsen av kommentarer att jag aldrig är hemma med Jamie. För det är jag.

Jag är inte arg på er , men jag vill bara säga att ibland kan det vara bra att inte säga något utan bara tycka.
Snälla, tyck precis så som ni vill för det är inget fel. Alla har rätt att tycka, men tänk efter före innan ni säger det ni tycker.
Fundera en extra gång. Det kanske inte var så viktigt ändå att framföra alla sina åsikter.
Tänk bara en extra gång.
Det kanske är bättre att inte säga eller så kommer man fram till att det måste sägas och då är det så.
Jag kanske borde kanske varit tyst nu, men tro mig jag har varit det i detta ämne så många gånger.
Så jag beslutade att jag hade rätten att säga som jag tycker nu också.
Precis som endel andra har gjort.

Åh, ni underbara människor! Detta var riktigt skönt. Skönt att få ur sig, för det har gnagt i mig så länge nu...

Jag älskar ju min familj, människor, att spela för er, stå på scenen, jobba, mitt liv, min tillvaro, att undervisa, mina kollegor, vänner, mitt allt!