HJÄLP!
Det är faktiskt tufft rent känslomässigt och igår var den värsta dagen hittills för mig.
Bara av att sätta mig ner och skriva en rad och minnas tillbaka ett par helvetes timmar i går kväll , gör mig totalt matt och ledsen i ögat.
Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad som förälder och jag har jordens största dåliga samvete.
Linus är på kurs och utbildning i Stockholm och jag hade sett fram emot en underbar eftermiddag tillsammans med Jamie på tu man hand efter jobbet på skolan.
Jag rusar iväg efter ett suveränt bra möte och planerings dag med mina lärarkollegor på DLG. Hämtar Jamie så fort det bara går på dagis.
Tänk att vi skulle få mysa lite för oss själva , så som vi alltid gör när vi är ensamma hemma.
Vi brukar leka, busa, pussas och bara ha det så himla bra.
Men det blev inte så här om dagen.
Nej, det blev verkligen helt fel, precis som en mardröm.
Det gick bra att hämta honom på förskolan och vi stannade ute och lekte när vi kom hem en stund.
Sen när vi kom in i stugan blev allt så fel tydligen.
Ingenting var bra. Allt var tokigt och dumt.
Tillslut får Lilleman spader på mamma när det är dags att sova och det som händer är att han får värsta raseri utbrottet.
Han skrek, slogs, sparkades, rev i öron och ögon, slet mig i håret och bet mig hur mycket som helst.
Till en början så var jag lugn men chockad!
Försökte prata honom tillrätta att så får man inte gör Jamie.
Men han bara skrattade och så kom nästa utfall med samma behandling.
Gick jag ifrån honom rusade han emot mig som en liten galning.
Jag blev rent känslomässigt helt slut och ledsen.
Från klockan 19 då vi skulle dricka välling och sova så bråkade vi till klockan slog 22.30.
Det var en av mina värsta dagar som mamma.
Jag var ett vrak, när Lilleman äntligen slog igen sina underbara små söta blå ögon.
Mitt hjärta dunkade hårt av sorg och utmattning.
Jag grät hejdlöst.
Vad har jag gjort för fel?
Vad är jag för en usel mamma som skapar ett sådant litet monster av ett sådant sött litet barn?
Hur kunde det bli så här?
Frågorna bara snurrade runt i skallen och ekade som ett hot när jag skulle försöka sova, jag med.
Men jag lugnade mig själv och tänkte att när vi vaknar i morgon är allt glömt och vi har det bra igen!
Klockan ringer och jag kliver upp för att göra mig i ordning till jobbet innan Jamie vaknar, som jag alltid gör.
Kvällen innan riggar jag alltid fram mina kläder , packar väskan åt Lilleman och lägger fram hans kläder så allt går smidigt på morgonen när vi ska iväg.
När Jamie vaknar möter jag honom som vanligt med öppna famnen och önskar God Morgon lillälsklingen.
Men jag känner i hela honom att något är fel.
Han kommer i alla fall upp i min famn.
Sen när vi sätter vällingen på värmning så börjas det.
Han skriker Nej Nej Nej! och börjar dra hårt i mina öron igen. Han klappar hårt om mina kinder och är redan arg.
Vad gjorde jag nu då?
Bara stora frågetecken snurrar runt och jag känner mig tom.
Men jag går med raska steg till toaletten för att byta blöja, som vi alltid gör innan vällingen är klar.
Men då bröt helvetet lös.....
Jamie sparkades och tog tag i allt han fick tag i och slängde på mig.
Han skrek som om jag skulle ta död på honom och det gjorde så ont i min själ.
Han slängde sig så han näst intill skulle flyga av skötbordet.
Jag röt i åt honom med bestämd röst som jag aldrig någonsin gjort, men det blev bara värre.
Vi höll på hur länge som helst innan jag fick på honom en blöja som satt nästan ok.
Med Jamie i famnen så hämtade vi vällingflaskan och skulle skruva på själva nappen.
Då slänger han ut armen och boxar till den så hela flaskan utan korg for över hela köket.
Golvet badade i välling och det rann precis över allt på köksluckor och spis.
Men klockan var mycket nu och jag fick prioritera att försöka klä på Jamie så vi skulle komma iväg.
Men det var nästan lönlöst!
Jag grät och var envis, men Jamie var envisare.
Jag fick på honom kalas byxor och han sparkade av dom ,och så håll vi på.
Han hängde som gele i famnen och slängde sig, bankandes ner i golvet och jag började om på nytt.
Så höll vi på, tills jag till slut lyckade få på det mesta utom skor och vantar!
Helt slut och genomsvettig låser jag huset och springer med Lillen i famnen ner mot nästa hinder.
Att få honom i barnstolen.....
Det gick ändå rätt fort på någon minut med bråk och tack vare mitt lilla knep jag skapade förut när han inte ville åka till eller hem från förskolan.
Jag börjar med att få armarna i säkerhetsbältet sen håller jag fast så tills han inte orkar så det går att spänna bältet.
Skrapade rutorna och åkte hemmifrån.
Han grät hela vägen in till stan och det gjorde ont i mitt bröst.
När vi kom fram gick det jätte bra ändå att lämna på dagis och det kändes bra.
Jag fick en bra arbetsdag, men hektisk!
Först undervisning, sen sprang jag till möte med min rektor, och från det mötet sprang jag iväg från skolan för att åka på nästa möte med Drifters!
Hela dagen blev stressig men så underbart givande.
Jag är så lycklig med bandet och vi ska äntligen in i studion igen. Det känns så himla bra allting.
När mötet var över rusade jag iväg till bilen och körde fort till skolan för att hämta Lilleman.
Gode Gud, sa jag när jag öppnade dörren till Myggan. Hoppas han är på glatt humör.
Jamie kom springande emot mig och skrek mamma med ett glädje tjut och det var bara så skönt.
Jag tänkte , min lillälskling är tillbaka!
Men ack så fel jag hade.
Vi hann bara till hallen för att klä på oss för att kunna åka så var det samma visa igen.
Fröken Eva som lämnade ett barn till samtidigt blev överraskad och sa att den killen har vi aldrig träffat här!
Hon sa att det går i perioder med trots.
Jag skämdes som en hund när jag inte fick på honom kläder och han låg på golvet att skrek som en galning.
Sen blev det samma visa igen i bilen.
Men jag gav mig inte och vi kunde till slut åka hem.
Väl hemma blev det bara en repris på gårdagen fast faktiskt värre.
Mamma gråter och blir slagen och får lämna rummet så vi inte är nära varandra.
Vilken hemsk situation.
Hur ska vi komma ur det här?
Jag är helt mållös och maktlös.
Jag saknar min älskade underbara lilla Jamie!
Ibland kunde jag nå honom och vi fick till lite lek på hans rum.
Han fick ju så fina möbler av mormor och morfar när dom var här och hälsade på. Så jag sa till Jamie.
-Kan inte Jamie bjuda mamma på glass och så sitter vi här vid ditt fina bord?
Jamie lyste upp och det var otroligt att bara få se den där glimten av glädje även om det bara var för en liten stund.
Jag hämtade glass, och Jamie hade hunnit slita fram hans egna små köksprylar i plast.
Självklart åt vi och serverade med hans grejer.
Vi hann också sjunga lite i karaoke maskinen och spela lite musik.
Innan han kom på att just ja! Jag ska ju vara arg på mamma ju!
Vi var skilda hela kvällen tills Linus kommer hem ifrån Stockholm. För han är var så hård hänt att jag inte klarar av att vara nära. Jag blev sönder riven och det går ju inte. Mitt hjärta blöder ordentligt av det här.
Men det blev lugnare när vi var båda två hemma som sagt, fast lika svårt att somna ändå.
Idag är vi lediga Jamie och jag och har alltså en heldag ensamma.
Än så länge är det rätt lugnt för jag sysselsätter honom hela tiden med lek.
Men han är sur och vresig och jag känner mig faktiskt rädd!
Jag vill inte att samma öde ska drabba denna dag. Vill absolut inte bråka på min Lilleman. Jag ska ju på turné i morgon. Vill att allt ska vara som vanligt!
Jag vill ju ha det så där mysigt som vi alltid haft förut.
När vi leker och busar och pussas.
Nu är man inte värd en enda puss längre.
Men det är väl bara att hacka i sig.
Tiden har sin gång och just nu är jag inget värd.
Men jag önskar att jag vore det!
Jag älskar dig mer än någonsin mitt lilla barn.
Du måste visa ordentligt att det där inte är ok och det är fullt tillåtet att bli både arg och ledsen. Han förstår det nu, kan sätta ett samband mellan vad han gjort och att du blir arg. Det är nu ni måste sätta gränser och han måste lära sig. Gör ni det inte nu får ni ett helvete under uppväxten.
SvaraRaderaMen lika viktigt som att ni gör det är också att när han "sköter sig" så ska han märka att det lönar sig. Det är då man kan göra kul o mysiga saker som att ha glasskalas, inte annars det gör honom bara förvirrad. Då lär han sig inte vad som är rätt o fel.
Det är så typiskt det där också att dom är hur bra som helst på förskolan och sen flippar ur när mamma eller pappa kommer, jag har sett det åtskilliga gånger under mina år där och även upplevt det med mina. Men det är perioder nästan alla barn går igenom och det går över och kommer att komma igen.
Som mamma eller pappa vill man ju inte riktigt tro att dom kan bli så där och det är lätt att känna sig värdelös och otillräcklig men i 99.9 % av fallen är detta helt normalt. Barn är ju också olika. Det viktiga är att du och Linus "kör samma stil" att inte den ena tillåter det den andra inte gör. Och att ni gör lika när situationerna uppstår vare sig ni är ensamma med honom eller hemma båda två.
Lycka till!