Jamies första Akut besök!

Nu har Jamie besökt akuten för första gången. 
Det var en hemsk upplevelse att behöva slänga sig i bilen och köra som en galning till stan.
Ja, jag körde mycket olagligt!
Men jag glömde tid och rum för det viktigaste för mig just då var att få Lilleman till en doktor.

Allt hände i söndags och vi var många hemma här och grillade lite gott.
Jamie har upptäckt att det är rysligt spännande att öppna dörrar och slänga igen och jag har bävat för den dagen då han sätter händerna eller de små söta fingrarna i kläm. Men vi har klarat oss hittills.
Jag är en rätt så känslig person och har väldigt svårt för att se skador blod eller bara höra historier om när någon gjort sig illa.

Katterna har hoppat sönder handtaget till entrédörren så vi måste låsa den hela tiden nu. Annars kan den lätt öppnas av ett litet tryck.
Jamie älskar nycklar också och leker väldigt mycket vid just entré dörren.

Det var inte lätt att hålla dörren låst när vi var så många hemma och det beskyller jag verkligen ingen för.
Det är bara Linus och mitt ansvar så klart att se till att den är låst. Eller ännu bättre, laga handtaget kanske vore på sin plats.

Det blev sena kvällen för Lilleman och han är ju så nyfiken så han hade ingen lust att bli trött. Klockan blev straxt efter nio på kvällen och han lekte "tittut" med Linus och Tim.
Han skrattade så där härligt och allt var frid och fröjd tills......

Linus sa -titt ut!
Ingen reaktion....
-Tittut! Så hoppade han fram.
Men där var inte Lilleman.
Linus tittade upp och såg att ute dörren var öppen på vid gavel.
Det var bara sekunder det handlade om att Jamie inte var med i leken längre. Så allt gick fort.
Linus tog raska steg mot dörren och där.....
Visst sitter Jamie ute på cement trappan och skrattar.
När Linus kommer och ska ta upp honom så vill ju naturligtvis inte busungen det.
Så vad händer?

Olyckan är framme på en hundradels sekund.
Jamie kastar sig bakåt och faller rätt ner från trappan och slår huvudet i den där mojängen som man skrapar av sig skorna på. Den är av järn.
Åh nej!
Gråten, rädslan och förtvivlan tar över stämningen i huset.
Jamie blöder i skallen och man ser hur fort bulorna pulserar och blir blå och stora direkt.

Linus var snabbare än blixten till frysen och hämtade en klabbe som vi kylde ner huvudet med.
Jag hade på mig skorna och rev åt mig bil nyckeln och plånboken lika snabbt.
Lindade en filt om Lilleman och stack iväg från skogen mot stan.

Stellan och Tim med sina familjer bommade igen stugan åt oss och där var mys kvällen slut.
Det viktiga var att få in Jamie snabbt.
Oron över att det gått illa , riktigt illa jämrade sig i kroppen. Jag blev näst intill hysterisk samtidigt som ett lugn vilade som ett moln över mig.

Vi åkte olagligt in i dubbel bemärkelse till Akuten. Jag körde för fort och Linus höll naturligtvis vår gråtande son i famnen. Han tröstade så gott det gick och samtidigt håll klabben mot bulorna.
Blodet gjorde mig så rädd.

Nu kommer tjafset och att skylla på varandra. Gud, så dumt!
Men jag reagerar ofta argt först när jag blir ledsen på hög nivå. tyvärr är det så. Men dom minuterna det tog att åka in hinner den chocken lägga sig. Vi spelar Jamies "vis skiva" och sjunger för full hals både Linus och jag, och Lilleman gillade det trots att han hade så ont.

Åh, min älskade Jamie! 
Mår så dåligt över att jag inte hann se att du var så snabbt framme vid dörren.
Mår så dåligt över att jag inte såg att dörren var olåst!
FÖRLÅT lilla vän!

Väl framme, så ställer vi bilen på parkering utan att betala för P platsen.
Allt för att vinna tid. Vad gör man inte när sådant här händer.

Vi springer rätt in i Akuten och ringer på klockan.
Kvinnan som jobbar öppnar luckan och jag säger med darrig röst.
Min son har slagit i huvudet hemma i trappan och det är ett jack som blöder och en stor och många små bulor.

Vad händer?
Hon säger.... - Det finns ingen som kan titta på honom här för Kirurgen stängde 21.00.
Klockan var nu 21.30 !!!!!
Men hallå?
Vad säger ni?
Vad ska vi göra då?
Ja, men kom in då så ska jag se......
Men han verkar ju lugn och ser pigg ut.
Så om du vill lugna dig själv så åk in till Skövde!
VAAAA???!!!!
Menar människan allvar?
Herre GUD!
Vad har vi för system. Ibland ruttnar jag ihop på vår skit regering och deras bestämmelser och jäkla system i samhället.
Jag är socialdemokrat och kommer förmodligen aldrig att ändra mig på den punkten än så länge i alla fall.
Det har kanske inte med det här att göra, för jag vet inte vem som bestämmer att man inte får undersöka sitt skall skadade barn. När blodet rinner och bulorna står ut som ägg.

Den tafatta kvinnan gjorde mig så irriterad och ni som är föräldrar förstår nog vad som sker i kroppen.
Men snälla rara du. Säg vad vi kan göra för honom.
Han har ju slagit i ordentligt. Ser du inte det?

Jo, det är en redig bula och kanske behöver det sys när bulan går ner. Men jag kan inget göra för er.
Vi lindar in Jamie i filten igen. Springer därifrån och jag tänkte tänk om det är försent att komma in till Skövde då. Det är ju ändå 6 mil att köra.
Vad händer om Jamie somnar???????
NEJ!

Min oro går inte att ta miste på och jag håller på att få ett utbrott av dess like. 

Men då kom jag på att vi ringer till Jimmy våran kompis som arbetar på Ambulansen i stan och ser om han jobbar i kväll.
Jimmy svarar och hör våran oro så klart. Han jobbar inte , men lovar att vi får komma hem till honom eftersom han ändå bor i Vinninga på väg mot Skövde.
Så vi åker dit och han kan se att det inte behöver sys, men det var en ordentlig smäll. På vägen till Jimmy fick ändå Linus ner bulan ordentligt och Jamie hade varken kräkts eller svimmat så åk hem och sov och ta det lugnt.
Det var skönt att höra dessa lugnande ord istället för Akut kvinnan som sa att åker ni hem så får ni kolla honom flera gånger under natten för säkerhets skull. Det var inte så lugnande att höra som första barns förälder.

Nu har vi varit med om detta och det är nog inte sista gången.
Denna gång slutade det bra som tur var.
Jamie fick välling och han somnade på två röda när vi kom hem.
Mamma Erica sov inte en sekund.
Jag släppte inte blicken från Jamie för ens en liten stund, utan kollade hela tiden om han andades.
Ja, så är livet som mamma.
Allt är underbart tills det händer något!

Nu har jacket läkt jätte bra, bulan är blott ett minne förutom blåmärket!
Jamie är glad och mamma är lugn!