måndag 4 juli 2011

Jamie åker tåg till Stockholm.

Drifters plåtar nya bilder till nya skivomslaget och affischer i Stockholm. Jag hade haft lite dåligt med tid att hitta nya kläder till ändamålet. Stellan och jag hade tidigare under veckan shoppat massor av snygga kläder till grabbarna både till sommarens spelningar och till fotograferingen. Själv köpte jag bara till gigen, men hittade inget till omslaget.
Tänkte att det löser sig för jag kan åka före till huvudstaden och kolla in vad dom har i Scala affären. Det var ju lite långt att hinna åka till Tierp och fixa kläder hos Moniques denna gång. Det är ju en helt underbar butik som sponsrar mig med jätte fina scenkläder. Men nu blev det lite kort varsel och jag fick lösa det på annat håll. Nilla Danc Wear i Lidköping förser mig också med kläder som är hur fina som helst. Men just nu kommer jag inte i så "nätta" klänningar.....ler!

Linus bokade tågbiljetter till både mig och Jamie tidigt på morgonen, så vi skulle ha fyra timmar på oss i Stockholm innan killarna anlände hos fotografen. Perfekt.
Men eftersom jag krånglat till det min min dator kunde vi inte skriva ut biljetterna hemma, så vi ringde till Stellan och kollade om det var ok att göra det hos honom.
-Ja, självklart, sa han eftersom dom ändå ville låna bord av oss till Carolines studentfest till helgen. Då kunde ju vi ta med dom samtidigt. Utmärkt!
Vi packar in lite stressat borden i bilen. Jag är lite sur och ledsen för att jag brukar normalt vara så förberedd långt innan vi ska fota med bandet. Kläder, skor, smycken, lösnaglar .... name it!
Vad hade jag klart nu? Strumpbyxor och smycken! Det kommer man ju inte långt med.
Ja, ja! Jag spände fast Jamie och vi satte oss i bilen klara att åka. Jag kör för Linus hade tagit en välförtjänt öl i värmen när han klippte gräsmattan tidigare. Jag gasar och dundrar iväg mot Råda där Stellan och Lena bor. Vi kommer fram och lastar av, skriver ut biljetterna och åker igen för att handla kattmat som fattades därhemma. Väl framme vid Ica Klockan i stan drar jag i handbromsen och ska kliva ur bilen. Men.....?????? Var sjutton är min plånbok nu då?
NEEEEEJJJJ, ropar jag högt!
Kom på i samma sekund att den lade jag på biltaket lutad mot "skenan" när jag spände fast Jamie i bilstolen. Sen stängde jag bara igen dörren och satte mig i fram för att åka.
Som tur var hade Linus kontanter på sig till kattmaten.
Kvällen bestod av att köra fram och tillbaka samma väg flera gånger som jag körde till Stellan. Hem till Mellby och tillbaka till Råda, ja så körde jag i timtal. Men utan att hitta den.
Tårarna sprutade och tankarna var hela tiden
HUR DUM FÅR MAN VARA?
KAN DET VARA SÅ SVÅRT?
GUD SÅ KLUMPIGT!
Men jag klandrade ju bara mig själv och ingen annan. Det var så ruskigt dumt allt.
Vi hade ringt till Jamies faster Lovisa för att möta upp på T-Centralen och hjälpa mig med Jamie. Då jag skulle prova plagg som jag gillade.
Nåväl, det var ju bra men hur skulle jag nu kunna åka tåget utan legitimation. När jag fortsatte leta plånboken så fixade Linus fram mitt pass där hemma i stugan. Då kunde jag ju använda det som leg på resan. Men det fanns en hake där med!
DET ÄR INTE SANT! Passet gick ut i februari.
Efter mycket tröst från min underbara fästman så lägger vi oss. Då har jag bara 1 1/2 timme att sova innan jag var tvungen att kliva upp för att göra mig i ordning innan Jamie vaknar och vill ha mat.
Det gick naturligtvis inte att sova. Så med röd gråtna ögon och svullna kinder  hasade jag mig upp och hann precis kamma till mig och sätta på mig kläder.
Jamie fick kläder och tutte och sen snabbt iväg i bilen till Lidköping där vi tog bussen till Skövde. Jamie somnade en stund och var så lugn och fin. Mamma var nervös på bussen. Det var ju första gången vi åkte kommunalt och Jamie var ju bara 2 månader och någon vecka.
På stationen i Skövde träffade jag en av mina elever på Music&Production som jag pratade en stund med. Saknar henne och alla andra sång elever som jag undervisat på skolan. När vi sagt Hej Då sprang jag med ryggväskan på ryggen, selen och Jamie i bil stolen över armen direkt till tågvärden i receptionen. Berättade att jag inget leg har, men ett gammalt pass.
Snälla, vi måste få åka med.
Först tittade hon på mig och undrade om det verkligen var jag på passet.
Självklart sa jag fast det är ju 10 år sedan och jag var blond på kortet.
Hon stämplade mina biljetter och vi fick kliva på tåget. Phu...... jag var helt slut och hungrig eftersom jag inte hann äta frukost.
Jamie fick mat och han var lite ledsen så han satt hela resan i min famn men han skrek inget förrän vi kom fram. Vilken hjälte alltså!
Min son är gudomlig och efter denna dag borde han få pris.
Vi mötte upp Lovisa och skyndade till Scala. Jag hittade massor av fina klänningar att prova som vanligt där. Men tror ni att någon passade min kropp? Provade jag en storlek större var den för stor i bysten och tog jag en mindre fick jag inte upp drag kedjorna.
Jaha, så var det med det. Vanligtvis hittar jag fyra klänningar på 10 minuter där. Men nu köpte jag en ifall jag inte skulle hitta något annat någon annan stans. Vilken tur jag köpte den. För efter tre timmars spring och flera provrum, hade jag inget att komma med till fotograferingen. Jag började få panik och tårarna kom igen. Man var väl överkänslig och trött.
Kastade mig i ett antal klänningar innan jag gav upp. På fem minuter köpte jag två par skor och lite krim krams.
När Ronny ringde och kollade läget sa jag med trött röst att ....
-Jag mår nog lite dåligt. Har inget annat en bara en klänning att fota i.
Normalt har jag med mig kanske fyra, fem olika stasser så därför kände jag mig ledsen.
Så det blev denna klänning och vi hoppade in i en taxi för att möta upp på fotostudion.
I taxin blev Jamie ledsen och sa väl till att han fått nog och blivit less på att slängas runt på stan. Med all rätt! Jag fick så dåligt samvete, men han är hur snäll som helst. Vilken lite kille. Jag avgudar honom.
Han har sådant tålamod med mig. Jag borde egentligen skämmas som tar med honom på så mycket. Men han vet ju inget annat och han borde vara ledsen om han inte gillade att följa mig. Han säger bara till när han är hungrig, trött eller när jag inte har koll på blöjan. Sen är han så glader där i mellan.

När vi kom fram blev vi väl mottagna av killarna. Lovisa fick passa Jamie när make up artisten kom för att sminka mig.
Kia Wennberg är så grymt bra och jag fick själv välja vem som skulle sminka mig. Valet var inte svårt.
Jag blev så nöjd med både håret och sminket så vips var klänningen skit snygg till stylingen ändå. Jag kände mig fin och det var det viktigaste. Det gjorde inget att jag inte hade så mycket ombyten. Allt ordnar sig till slut. Men Kia räddade hela mitt liv kändes det som då. I alla fall hela situationen och vi fick en hel del fina kort.
Jacob från skivbolaget  kom och sa HEJ och det är alltid lika trevligt att träffa honom.
Det blev dax för Lovisa att åka hem och killarna passade Jamie i tur och ordning när jag stod framför kameran. Dom är för goa.
Vi blev färdiga i Stockholm runt 21 tiden och vi rullade ur stan och vidare uppåt. I Gävle mötte Linus upp oss och Jamie och jag bytte till husbilen. Familjen var åter samlad. SKÖNT!
Tänk vad tillvaron kan vända på bara några sekunder.
Jag menar från att vara super hysteriskt ledsen till underbart nöjd och glad. Vad bra att vindarna vänder ibland så man får ett leende på läpparna igen.
Med det vill jag säga att
Tur att jag hade Lovisa som Nany, du var bäst! Synd att du fick se mig så nära ett nervsammanbrott bara :)
Tur att det var just Kia som stylade  mig och kunde trolla bort min sura min och röd gråtna ögon. Hon sminkade även utan problem när jag hade en sprattlande liten kille i famnen. Otroligt! Det finns ingen som du :)
Tur att jag har ett sådant fint gäng i Drifters som hjälper varandra i ur och skur. Utan er är jag inget:)
Tur att vi hade sådant teamwork när vi jobbade alla tillsammans. Det kommer nog att bli ett bra resultat :)
Tur att jag har min älskade Linus som alltid är så cool och ger mig harmoni och kärlek varje liten sekund. Du är mitt allt :)
Tur att jag har min guldklimp Jamie som ger mig så mycket när jag behöver det som mest. Du är livet :)


Tack alla för att vi lyckades lösa problemen på vägen.....
Man säger ju att Problem är till för att lösas. Därför finns inga problem egentligen. 
KramKalas :)

1 kommentar:

  1. Hej gumman!

    Vilken dag du hade. Nu behöver du dubbel så lång tid på dig. Jag är alltid själv ute i sista minuten fast jag kanske har hela dan på mig. Tur att dagen slutade bra. Det viktigaste var att du kom fram bra till slut. Du är så positiv Erica och ser gott i alla människor. Det är en fin gåva.
    Ha det nu riktigt bra och kom ihåg att bara slöa ibland. Bamsekram från ninni a

    SvaraRadera