Ja, för ungefär en månad sen så kom faktiskt de första stegen med hjälp av "lära gå bilen", som Lilleman fick i Julklapp av farmor och farfar.
Jamie liksom hasar sig fram samtidigt som han kryper och tar sig fort fram dit han vill. Så han har liksom kommit av sig med att försöka gå.
Vi trodde att det var på vippen att han skulle gå i slutet på januari. Men det blir bara när han reser sig upp mot soffan och går sid ledes eller kanske mot andra möbler.
Det ska bli så spännande när det blir lite spring i benen på riktigt.
Här kommer ett litet klipp från i Januari . Men eftersom min dator trilskas med mig, har jag inte kunnat fixa till filmen.
lördag 3 mars 2012
Roligt besök på gården!
| Vi grillade korv efter skogspromenaden... |
![]() |
| Hanna tyckte också att det var gott.... |
![]() |
| Min Prins är en riktig tuffing.... |
![]() |
| Här rullar vi köttbullar till middag. Jamie tyckte det var en höjdare med stuvade makaroner o köttbullar. |
![]() |
| Vi åkte på stan och firade fettisdagen på Rådhus café. Alla åt semla utom jag som är paj mästare! |
![]() |
| Festis är populärt..... |
En hel vecka blev vi bortskämda av underbara mor och far som tog med sig Hanna (min systers dotter) till gården och hälsade på.
Det var så härligt att få vara dom nära så många dagar. Speciellt mamma som precis blivit klar med sin cellgifts behandling igen.
Jag beundrar henne så otroligt mycket som orkar vara så positiv och glad trots att hon kämpar starkt. Denna kämpar glöd som hon utstrålar i blicken visar att hon minsann inte tänker ge upp den här gången heller.
Det knyter sig i bröstet när jag skriver och jag önskar att det fanns något jag kunde göra.
Det är hur svårt som helst att gå omkring i vardagen och veta eller inte veta hur det kommer att gå.
JAG ÄLSKAR JU MAMMA.
MIN MAMMA.
Om jag ändå kunde hjälpa till och underlätta, men jag vet ju att hon är i goda händer på sjukhuset i Uppsala. Där finns så fantastiska läkare och jag är så tacksam över allt dom gjort för henne.
Mamma är stark hon. Jag ska bli precis som hon. Det har jag bestämt för längesen.
Att se henne leka, kela och busa med Jamie är som godis för själen.
Pappa är stark han med som får se och uppleva mammas sjukdom och kämpa han med.
Jag skulle inte klara av om det hände Linus något, så jag förstår hur han känner. Det måste vara fruktansvärt.
Att se den man lever och älskar bli jagad och tagen av cancern.
Men jag lovar att mamma vinner det här. Det goda mot det onda! Mamma vinner!
Att se hennes kärlek till livet, till pappa och sina när är en fröjd för hjärtat.
Pappa var otrolig med Jamie. Dom lekte och spelade tillsammans.
Ja, pappa spelade på Lillemans dragspel som han fick av kära Madeleine och Jamie bankade på sitt trumset eller knäppte på mammas rosa ukulele.
Ni kan inte ana vad roligt det var.
Hanna var enormt duktig med Jamie också och jag är så glad över att hon följde med.
Det är inte så lätt att få en tonåring att umgås med vuxna ute i skogen. Vad händer här ute liksom?
Men hon ville verkligen komma hit och ladda batterierna och slappa på sportlovet.
Jag och mamma skämde bort henne när vi var på stan och shoppade. Det var Hanna verkligen värd.
Vi gick på promenad i skogen, var på stan, kollade tv, åt mat och åt mat och åt mat!
Lilleman åt mat som aldrig förr och det var superbra.
Som vanligt så pysslade pappa ute på gården när vädret var bra och det blir alltid massor gjort här hemma när dom kommer.
Vi till och med grillade korv ute när vi kom hem efter en skogs promenad. Det om något var hel mysigt!
Jamie fick umgås och vara nära mormor, morfar och kusin hela veckan och det gjorde honom gott.
Jag är så lycklig över att vi fick så fint besök och jag hoppas vi kan göra om det snart igen.
Jag och Lilleman kommer hem till Tierp så fort vi kan.
![]() |
| Så här glad blir Lilleman av all lek och kel. |
Saknar er så hjärtat blöder.
fredag 2 mars 2012
Premiär för Jamie hos barnvakt!
För två veckor sen var det dags att lämna Jamie hos en barnvakt. Det var förstå gången på nästan elva månader som vi inte fick ihop våra arbets scheman, utan att det krockade.
Det blev ett faktum att vi var tvungna att lämna honom och vi ringde våra vänner i Vinninga.
Frida och Jimmy var lediga så det gick bra.
Det var en fredag och Linus hade lång arbetsdag.
Snacka om att jag var nervös när jag packade Jamies väska full med kläder, leksaker, blöjor och mat.
Eftersom det var fullt med snö och solen lyste ryckte jag med mig hans pulka som han fick av mormor och morfar i Julklapp.
Jag visste att det skulle bli bra för Jamie hemma hos familjen Peterson eftersom både Olivia och William kan leka med Jamie trots att de är "stora barn" !
När jag fått in allt i bilen och åker iväg mot Vinninga får jag en klump i halsen. Hur ska jag kunna bara lämna honom där och åka ifrån honom. Hjälp!
Hur gör man sådant på ett bra sett?
Oj Oj Oj, vad oron stiger i kroppen.
Hjärtat bultade så hårt att jag höll på att kräkas.
Väl framme så blev vi så varmt välkomnade av hela familjen.
Vi fikade och pratade en liten stund samtidigt som Jamie fick känna av atmosfären lite grann. Sen började barnen att leka och jag smet ut efter att ha pussat på min älskade lill prins.
När jag satte mig i bilen för att åka till bussen i Råda knöt det sig i magen.
Jag grät hela vägen in till stan.
Man känner sig så hemsk och elak när man lämnar sitt barn och detta var första gången.
Trots att man vet att han kommer att klara det här bättre än mig så kändes det fruktansvärt.
Jag messade Frida flera gånger och kollade läget. Han var ledsen och åt dåligt men det gick bra. Hon skickade bilder till mig så jag fick se hur han hade det.
William och Olivia har länge tjatat om ett lilla syskon till familjen så dom såg fram emot att få låna Jamie.
Men när dagen gått och det var dags för Linus att snart komma dit för att hämta hem Lilleman hade William sagt att han inte ville ha ett syskon längre!!!!
Haha..... :)
Så kan det gå.
Men trots detta tog dom emot Jamie igen på tisdagen veckan efter då jag spelade i Örebro och Linus jobbade på som vanligt.
Tack snälla ni för att ni ställde upp trots att han var kinkig och ledsen.
Vi behövde ha barnvakt en fredag till, men för att inte slita på samma vänner och se till att dom inte vill träffa oss mer så hörde vi med Caroline. Hon är helt underbar med barn och så himla cool. Hon passade ju Jamie när jag var hos Henrik Sethsson, (vår producent) när jag skulle jobba i studion.
Jamie var lika kinkig då tyvärr, men det gick bra ändå.
Caroline jobbar ju mycket på dagis i Lidköping just nu, så hon är nog van med barn som blir jätte ledsna och måste tröstas massor.
Hoppas verkligen att han blir van sen att vara ifrån oss. Med tanke på att han ska börja på dagis framöver.
Allt ordnar sig säkert till slut.
Hela familjen är er evigt tacksamma!
Det blev ett faktum att vi var tvungna att lämna honom och vi ringde våra vänner i Vinninga.
Frida och Jimmy var lediga så det gick bra.
Det var en fredag och Linus hade lång arbetsdag.
Snacka om att jag var nervös när jag packade Jamies väska full med kläder, leksaker, blöjor och mat.
Eftersom det var fullt med snö och solen lyste ryckte jag med mig hans pulka som han fick av mormor och morfar i Julklapp.
Jag visste att det skulle bli bra för Jamie hemma hos familjen Peterson eftersom både Olivia och William kan leka med Jamie trots att de är "stora barn" !
När jag fått in allt i bilen och åker iväg mot Vinninga får jag en klump i halsen. Hur ska jag kunna bara lämna honom där och åka ifrån honom. Hjälp!
Hur gör man sådant på ett bra sett?
Oj Oj Oj, vad oron stiger i kroppen.
Hjärtat bultade så hårt att jag höll på att kräkas.
Väl framme så blev vi så varmt välkomnade av hela familjen.
Vi fikade och pratade en liten stund samtidigt som Jamie fick känna av atmosfären lite grann. Sen började barnen att leka och jag smet ut efter att ha pussat på min älskade lill prins.
När jag satte mig i bilen för att åka till bussen i Råda knöt det sig i magen.
Jag grät hela vägen in till stan.
Man känner sig så hemsk och elak när man lämnar sitt barn och detta var första gången.
Trots att man vet att han kommer att klara det här bättre än mig så kändes det fruktansvärt.
Jag messade Frida flera gånger och kollade läget. Han var ledsen och åt dåligt men det gick bra. Hon skickade bilder till mig så jag fick se hur han hade det.
William och Olivia har länge tjatat om ett lilla syskon till familjen så dom såg fram emot att få låna Jamie.
Men när dagen gått och det var dags för Linus att snart komma dit för att hämta hem Lilleman hade William sagt att han inte ville ha ett syskon längre!!!!
Haha..... :)
Så kan det gå.
Men trots detta tog dom emot Jamie igen på tisdagen veckan efter då jag spelade i Örebro och Linus jobbade på som vanligt.
Tack snälla ni för att ni ställde upp trots att han var kinkig och ledsen.
Vi behövde ha barnvakt en fredag till, men för att inte slita på samma vänner och se till att dom inte vill träffa oss mer så hörde vi med Caroline. Hon är helt underbar med barn och så himla cool. Hon passade ju Jamie när jag var hos Henrik Sethsson, (vår producent) när jag skulle jobba i studion.
Jamie var lika kinkig då tyvärr, men det gick bra ändå.
Caroline jobbar ju mycket på dagis i Lidköping just nu, så hon är nog van med barn som blir jätte ledsna och måste tröstas massor.
Hoppas verkligen att han blir van sen att vara ifrån oss. Med tanke på att han ska börja på dagis framöver.
Allt ordnar sig säkert till slut.
Hela familjen är er evigt tacksamma!
måndag 27 februari 2012
Datorn lagad igen!
Jaha, då har man fått serva datorn igen. Tim i bandet hjälpte mig med det. Det var inte så konstigt att den säckade ihop igen eftersom där fanns nära sex tusen bilder och klipp på Jamie. Shit vad jag knäpper bilder. Men jag är ju så tacksam och stolt över min Jamie så jag kan inte låta bli. Jag vill liksom föreviga alla ögonblick jag kan.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Förlåt kära ni för att ni fått vänta på lite blogg berättelser från mig.
Jag hade skrivit så många små och några långa bloggar som jag var så himla nöjd med när datorn var som segast. Förberett mig liksom , men dom gick inte att publicera. Så jag sparade dom tills vi fixat med datorn. Så när det var klart blev jag ivrig och satte igång att publicera mina små upplevelser. Men när jag tryckte på knappen så försvann allt i samma sekund. Det är typiskt jag.
Då blev det först tårar som byttes ut till ett raseri utbrott, men efter en stund så ryckte jag på axlarna och bara sa JA, ja, det är jag som är Erica Sjöström och jag är alltid så klantig när det gäller teknik.
Nu har Lilleman och Linus varit hemma från turné nästan två månader och allt går fantastiskt bra. Det är nog mest jag som mår lite dåligt över att åka ifrån min underbara familj.
Hjärtat gråter varje gång och det känns som en evighet innan man får komma hem och krama om mina kära igen.
Fast under själva turen har jag självklart väldigt roligt. Killarna i bandet är otroligt gulliga mot mig och så himla bra grabbar att jobba med. Jag fullständigt älskar min situation och min position i orkestern.
Som jag alltid säger så är jag fullt medveten om hur bortskämd jag är.
Bortskämd av min Prins Linus och vår lill kille som älskar mig så mycket och gör mitt liv till det bästa att leva.
Bortskämd av kollegorna i Drifters som tillåter mig att vara mamma och samtidigt får vara kvar som frontare i mitt bästa yrke någonsin.
Bortskämd av alla er och min publik som gillar att lyssna och dansa till våran musik. Det gör mig så glad.
Bortskämd av mina nära och kära. Vad mer kan man begära?
tisdag 17 januari 2012
Första gigget utan familjen!
Första spelningen utan familjen gick bra trots att jag var lite disträ. Man hade ju självklart tankarna hemma också samtidigt som jag faktiskt skötte mitt jobb. Publiken var grymt trevlig på Mälarsalen och det hjälpte mig massor.
Det värsta problemet skapade jag själv!
Naturligtvis glömde jag bröst pumpen hemma........Aj aj aj! Typiskt.
Har ju trappat ner amningen lite grann och ammat Jamie morgon , kväll och natt. Men han har ätit mat, mellanmål och annat under dagarna.
Så det blev en chock för"tuttarna" att inte få mjölkas... :)
Jag fick försöka så gott jag kunde under varmvatten, men det hjälptes inte.
Jag som älskar människor och vill gärna kramas våndades när det blev paus och när kvällen var slut.
För tuttarna var så spända och stora som meloner och värkte ordentligt, så alla kramar blev som en mardröm. Jag fick bita ihop!
Själva kramarna i sig var ju trevliga som vanligt, men det gjorde så ont att det snurrade i huvudet och jag såg stjärnor.
Brösten växte till och med på sidorna och jag tänkte att detta är inte sant.
Många betalar dyrt för de brösten jag skapade. Finns det större än D kupa så hade jag det!
En sak som är säker. Känns det så här med silikon så kommer jag aldrig att skaffa det.
Stenhård och orörlig kan inte vara varken trevligt eller kännas naturligt.
När vi reste hem från Stockholm våndades jag hela resan.
Det ilade konstant och dunkade och spände och sen kom febern på besök.
Det var så otrevligt och jobbigt. Hur kunde jag vara så dum att tro att det ordnar sig ändå?
Jag fick mig en läxa och faktum är att jag fick mjölkstockning.
Jag kommer aldrig att göra om detta!
Så fort jag kom hem lade jag mig i sängen och Jamie hade längtat efter att få amma. Så han kände direkt att mamma var bredvid och i sömnen började han liksom leta med munnen i luften efter mat!
Han liksom andades som en fisk efter bröstet. Det såg rätt roligt ut.
Han var min räddande ängel.
Som vanligt....
Jamie skötte sig exemplariskt hela dagen hemma med pappa. Det var bara natten som blev jobbig för honom. Då han hade riktigt svårt att sova och höll Linus vaken.
Men det kommer att gå bra framöver och inget att oroa sig för.
Jamie är en fighter.
lördag 14 januari 2012
Längtar efter Lilleman och Storeman!
Jag ligger efter med så mycket att skriva och berätta för er. Det händer så rysligt mycket kul både hemma och på jobbet.
Men Lilleman har börjat att kräla och är snabbare en blixten, så jag har fullt sjå att springa efter honom och följa med på hans upptäcktsfärd i huset. Han hittar lådor och luckor att dra i och öppna, han reser sig upp mot möbler och vips dragit ner något i golvet. Det är hög tid att säkra hemmet från faror. Så han inte kan klämma sig eller få något över sig. Ja, med andra ord så är det mycket.
Men det är ju så det ska vara.
Vi har varit med om massor och jag får försöka beta av en sak i taget.
Förra helgen när vi gjorde en Norrlands turné så var det "Sista helgen med gänget" för min älskade lilla familj att åka med Drifters. Jamie och Linus har ju varit med varje turné sedan Jamie var två månader gammal. Alltså 7 månader med gänget!
Ni kan nog inte ens ana hur tom jag känner mig just för tillfället.
Det känns så himla konstigt och hjärtat gråter efter mina älsklingar.
Hela natten har jag legat sömnlös och gråtit mina ögon röda.
Vi åt frukost ihop och när det var dags att åka så pussade jag Jamie Hej då och han började gråta.
Min GUD, vad det gjorde ont.
Han förstod nog att mamma skulle åka, eller så kända han min nervositet.
Jag vet ju hur bra han har det hemma med pappa Linus! Men mitt hjärta längtar och går sönder ändå.
Jag får lära mig leva med det!
Jag har ju bitit i det sura äpplet så många gånger i mitt liv i olika sammanhang och bitit ihop för att orka gå vidare mot nya tider.
Har alltid klarat mig fast man kämpat rejält vissa stunder.
Men detta är det svåraste av allt ändå, måste jag säga. Det kommer att göra ont varje helg år ut och år in. Men detta är mitt jobb och jag älskar det jag gör.
Jag säger inte med det att jag inte älskar min familj. Dom är ju det livet för mig. Jag älskar Linus och Jamie så otroligt mycket. Allt som går!
Samtidigt är jag ju hemma på heltid nästan mer än halva veckan och det är ju lyxigt både för mig och Lilleman. Så på den fronten tar jag ju igen det jag missar när jag är ute och spelar.
Jag vet att jag kommer att klara det här utan problem. Det är väl friskt att längta och bli lite ledsen när man åker ifrån det man älskar mest av allt på denna jord.
Gör man inte det är det väl något fel anser jag.
I kväll ska vi spela på Mälarsalen i Stockholm och jag hoppas att många av våra dansvänner kommer och dansar så jag känner mig trygg. Jag vet att våran publik har stöttat mig i alla lägen och Drifters killarna finns alltid där för mig.
Wow.... vad tårarna trillar ner för min kind, men det är av kärlek.
Stark kärlek mellan mor och son.
Stark kärlek mellan min fästman och mig.
Jag är så bortskämd med kärlek.
Jag visste ju att denna dag skulle komma, när det blivit dags att åka ut själv.
Men jag kunde aldrig drömma om att dessa 7 månader skulle gå så fort.
Jag hann inte bli förberedd. Tro mig! Jag hann inte......
Eller så ville jag inte tro att den här dagen skulle komma.
Nu sitter jag i alla fall här och längtar och längtar och längtar.
Längtar tills jag får kyssa min "man" och snuffa på min älskade bebis!
Men Lilleman har börjat att kräla och är snabbare en blixten, så jag har fullt sjå att springa efter honom och följa med på hans upptäcktsfärd i huset. Han hittar lådor och luckor att dra i och öppna, han reser sig upp mot möbler och vips dragit ner något i golvet. Det är hög tid att säkra hemmet från faror. Så han inte kan klämma sig eller få något över sig. Ja, med andra ord så är det mycket.
Men det är ju så det ska vara.
Vi har varit med om massor och jag får försöka beta av en sak i taget.
Förra helgen när vi gjorde en Norrlands turné så var det "Sista helgen med gänget" för min älskade lilla familj att åka med Drifters. Jamie och Linus har ju varit med varje turné sedan Jamie var två månader gammal. Alltså 7 månader med gänget!
Ni kan nog inte ens ana hur tom jag känner mig just för tillfället.
Det känns så himla konstigt och hjärtat gråter efter mina älsklingar.
Hela natten har jag legat sömnlös och gråtit mina ögon röda.
Vi åt frukost ihop och när det var dags att åka så pussade jag Jamie Hej då och han började gråta.
Min GUD, vad det gjorde ont.
Han förstod nog att mamma skulle åka, eller så kända han min nervositet.
Jag vet ju hur bra han har det hemma med pappa Linus! Men mitt hjärta längtar och går sönder ändå.
Jag får lära mig leva med det!
Jag har ju bitit i det sura äpplet så många gånger i mitt liv i olika sammanhang och bitit ihop för att orka gå vidare mot nya tider.
Har alltid klarat mig fast man kämpat rejält vissa stunder.
Men detta är det svåraste av allt ändå, måste jag säga. Det kommer att göra ont varje helg år ut och år in. Men detta är mitt jobb och jag älskar det jag gör.
Jag säger inte med det att jag inte älskar min familj. Dom är ju det livet för mig. Jag älskar Linus och Jamie så otroligt mycket. Allt som går!
Samtidigt är jag ju hemma på heltid nästan mer än halva veckan och det är ju lyxigt både för mig och Lilleman. Så på den fronten tar jag ju igen det jag missar när jag är ute och spelar.
Jag vet att jag kommer att klara det här utan problem. Det är väl friskt att längta och bli lite ledsen när man åker ifrån det man älskar mest av allt på denna jord.
Gör man inte det är det väl något fel anser jag.
I kväll ska vi spela på Mälarsalen i Stockholm och jag hoppas att många av våra dansvänner kommer och dansar så jag känner mig trygg. Jag vet att våran publik har stöttat mig i alla lägen och Drifters killarna finns alltid där för mig.
Wow.... vad tårarna trillar ner för min kind, men det är av kärlek.
Stark kärlek mellan mor och son.
Stark kärlek mellan min fästman och mig.
Jag är så bortskämd med kärlek.
Jag visste ju att denna dag skulle komma, när det blivit dags att åka ut själv.
Men jag kunde aldrig drömma om att dessa 7 månader skulle gå så fort.
Jag hann inte bli förberedd. Tro mig! Jag hann inte......
Eller så ville jag inte tro att den här dagen skulle komma.
Nu sitter jag i alla fall här och längtar och längtar och längtar.
| Sista helgen med Baby On Tour. |
Längtar tills jag får kyssa min "man" och snuffa på min älskade bebis!
tisdag 3 januari 2012
Jamie besökte Warner!
Dels för att ha ett möte, men även för att bara säga hej över en kaffe, och hälsa på personerna som jobbar kring oss när vi släpper nya album. Det var hur trevligt och lärorikt som helst.
Jamie var på gott humör och han skötte sig så fint under mötes tiden.
På kvällen gick hela orkestern ut och åt på våran "favvo" restaurang Mangolian Barbeque.
MUMS!
![]() |
| På konferens bordet står kaffekoppar, datorer och leksaker!!!! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










