Jag älskar mitt jobb! Men, det finns en och annan baksida.....

Jag tror att ni flesta har förstått att jag verkligen älskar att jobba!
Jag är inte rädd för att jobba hårt och har alltid gjort det sedan mitt första sommarjobb.
Ingen maskning här alltså.
I jobbet har jag aldrig varit lat tycker jag själv i alla fall, men däremot är jag väl en latmask hemma i perioder.
Förra hösten tog det ju lite stopp tyvärr.
Jag brottades fortfarande med min stora sorg och saknad efter min älskade mamma som gick bort i Cancer.
Det är naturligtvis fortfarande,  enormt svårt att leva utan henne. Hon var ju min trygga hamn.
Jag var endast borta en enda dag från skolarbetet, och en helg från turnén med Drifters i samband med att hon gick bort.
Sen har jag bara tågat på i 180, precis som vanligt.
MAMMA..........



Som ni vet är jag en känslomänniska och är plikttrogen. 
Så även fast jag inte egentligen orkar eller kanske mår riktigt bra så går jag självklart till jobbet.
Mitt hjärta fick så dåligt samvete när turnén krockade med skolan och jag tog självklart igen allt själv med mina elever.
Envist så orkar jag tåga på men rent känslomässigt så bryts jag ner.
Jobbade som en galning tills jag inte längre fick upp mina armar för att kamma håret en morgon när jag skulle till skolan.
Åkte som jag var för att göra min plikt och vara en bra lärare.
Körde hela dagen efter mitt normala schema och sen från eftermiddagen tog jag igen missade lektioner.
Samma dagen efter, och dagen därpå osv.
En dag kom jag inte upp i trappan till 3 våningen där vi har musiklektionerna.
Jag hade inte kraft att lyft fötterna vidare i trappstegen.
Jag kände hur hjärtat bultade hårt och liksom utanför kroppen och sen..... svart!!!!
Med darrande händer och ben tog jag mig med enbart envishet upp och fullföljde mina tre elever jag skulle ha innan rast.
På rasten bröt jag ihop i någon slags panikångest!
Ledsen för att jag inte klarade mina uppgifter.


Jag blev sjukskriven i två månader från skolan och sedan valde jag att vara tjänstledig till sommaren.
Å ´nu har jag sagt upp min älskade lärartjänst från DLG i Lidköping.
Det har varit en resa som varit jobbig då jag älskar att undervisa.
Men min fina kollega och vän och jag startade ju Studio Voice tillsammans i denna veva också.
En dröm , en verklig dröm som gick i uppfyllelse.
Vi hittade en lokal mitt i centrum som vi rustade och öppnade vår sång clini´c i augusti förra året.
Snart ett år sedan.

Nu har jag hoppat upp på tjuren och greppat hornen på den där besten eftersom jag måste klara mig själv hädanefter.
Min kollega blev tvungen att dra sig ur bolaget.
Jag vet ju hur hemskt det är att få utmattning syndrom som jag fick. Jag har ju fortfarande inte blivit helt frisk eftersom min hjärna inte vill fungera som den ska.
Ja, ja jag la upp den serven själv..... :) Förstår att endel tänker att jag har väl aldrig varit riktigt klok ändå. Men ni förstår vad jag menar.
Vissa dagar är bättre än andra, så ska inte klaga.

Det är inte så kul när allt går i slow motion, minnet sviker, koncentrationen tryter, inlärningsförmågan är lika med noll.
Tröttheten har klamrat sig fast som en ryggsäck på ryggen och allt är tungt.
Å´det värsta av allt är att försöka försvara sig när folk inte vet av detta och kräver att den där texten borde du väl kunna vid det här laget, eller vad som helst!
Så att tvinga någon in i samma situation skulle jag aldrig göra mot en medmänniska i hela mitt liv.
Så så fick det bli!
Vi bestämde att jag fortsätter som vanligt i studion själv.
Under tiden som vi började avveckla och dela upp osv så blir min kollega gravid <3
Vilken lycka! :)

Så vårkonserten vi hade med Studio Voice verksamheten blev även det sista för henne.
Allt har gått bra på vägen med magen som växer och det verkar som hon mår riktigt bra.
Det är ju det viktigaste, och det ska bli så spännande att få träffa och välkomna den lilla när den anländer. För nu är det nära.
Håller tummarna så allt går bra <3
Jag vickar lite på skolan nu igen och det går riktigt bra ju.
Fantastiska elever och kollegor precis som förr så det här ska jag nog klara av.
Känner mig taggad att kanske i framtiden ta en liten tjänst på nån trevlig skola och undervisa massor igen.
Ja, som ni förstår är det nog som en drog för mig att få lära , ge tips och se utveckling hos någon som brinner för sången. Älskar´t.

Jag ska göra allt för att hålla ångan uppe, och verkligen blåsa liv i drömmen.
Den ska få leva så länge jag orkar.
Jag kan inte leva utan en tillvaro att få undervisa.
Jag fullständigt älskar att undervisa , för jag blir så inspirerad själv av alla de talangfulla eleverna.
Att få gotta ner sig i deras guldstrupar, forma, tipsa och bygga teknik med klang och smidighet är för mig som att ha julafton hela året runt.
Nu , ka jag undervisa när jag vill , orkar och har lust.
Inga krav på att alltid vara där, och inte längre några krockar.
Så himla lyxigt.


Jag har mycket tid med familjen då Jamie och jag är mycket ensamma tillsammans och myser, leker och bara är.
Jag kan ju styra som jag vill.
Men nu kommer det ju självklart att bli tufft då jag måste se till att få in båda delarna av hyran alldeles själv.
Det innebär ju självklart att jag måste jobba hårt.
Men "det måste gå" som min allra bästa chef någonsin Lennart Green alltid sa.
Å´det säger jag ofta nu som honom .
DET MÅSTE GÅ! 
Det här är väl baksidan av mitt undervisnings yrke.

Men nu har Studion börjat "snurra på" och jag har startat olika nya aktiviteter. Ser fram emot att driva detta själv och jag är glad att det går bättre och bättre! Jag börjar minsann bli stolt!
Nu håller Linus på att bygga under lovet och riva väggen som vi byggde upp innan starten.
Men det är ju ett positivt problem att jag måste bygga om eftersom kören växer och blir fler glada sånglärkor som samlas är vi trångbodda! Samtidigt så satte jag igång en ny aktivitet med Hitz With Kidz och vi behöver också större utrymme precis som Pop Up Showen.
Så detta att behöva riva ner det som bara stått uppe i ett år, känns bara kul då det är positiva problem att rummen är för små!

Men det finns något som är betydligt jobbigare. Nåt som jag funderar på så mycket så att jag går sönder snart!

När jag är på turné med Drifters brinner jag för mitt yrke att få sjunga, stå på scenen, träffa er alla underbara människor, resa runt och få spela med mitt älskade band!
Jag är ju så jäkla bortskämd med kompetenta och grymt duktiga musiker.
Anton, Robban , Stellan och Ronny är så himla bra och jag blir hela tiden taggad att jag måste hålla mig i form i rösten så jag håller måttet.
Det är en fröjd att få spela med dessa killar och vi har det ju så bra tillsammans, tycker jag i alla fall.
Dom stöttar och finns där om man råkar ha en dålig dag, saknar familjen (som jag gör alltid såklart), saknar mamma, har ont eller bara så less på kroppen som är trött.
Jag kämpar för att ni vill ha mig kvar trots att jag börjar bli till åren (på papperet i alla fall ) trots att jag inte tycker det själv...ler..... :)!
Men jag har rösten kvar och orken att fortsätta, men blir jag inte accepterad av publiken så får jag ju ge vika för någon annan såklart , så DRIFTERS kan leva vidare.

Jag verkligen älskar mitt turne´jobb och min tillvaro i DRIFTERS. 
Jag är inte mogen för att sluta och jag tänker fortsätta så länge jag orkar.
Men mina i år 17 år tillsammans med er i publiken , arrangörer, dans ställen , och Drifters så har jag fått mycket erfarenheter, kritik både bra och dåligt, men allra helst 17 år av lycka för jag ÄLSKAR mitt jobb.

Men , det finns något jag riktigt aldrig lyckats att lära mig eller förstå.
Varför?
Varför i all världen har man eller vissa av er rättigheter att göra personliga påhopp.
Det har jag aldrig riktigt förstått!!!
Förut när man var yngre klarade jag att möta alla kommentarer eller kanske rent ut sagt klagomål rätt i ansiktet.

Men nu, och jag vet faktiskt inte varför.
Men det orkar jag inte längre.
Jag blir så himla ledsen.
Kanske för att jag gått igenom mycket svåra saker i livet, men vem har inte det?
Kanske för att jag börjar bli gammal trots att jag inte vill, för jag vill leva länge för Jamies skull!
Kanske för att jag kanske har PMS? Vad vet jag? Eller för att jag INTE har PMS?
Kanske för att jag har hört detta i 17 år nu och börjar bli less. Har ändå stått ut länge tycker jag.

Men snälla rara människor, inte alla dock utan ni som bara har ork, eller rent ut sagt mage att komma fram med vissa kommentarer som liksom sticker ner en med en kniv i hjärtat.
Ja, det är faktiskt så det känns.
Har ni ingen skam i kroppen alls?
Hur kan man bara ens komma på tanken att gå fram till en person och bara säga så?

Jag är ingen skönhet eller fotomodell, men jag försöker att vara fin.
Jag är ingen Beyonce eller Celine Dion, fast jag älskar att sjunga och kan sjunga.
Jag är ingen stylist, fast jag älskar kläder och skor.
Jag är inte någon ungdom längre, fast jag kanske velat.
Jag kan fortsätta listan lång, men väljer att sluta här!

JAG ÄR JAG!
Jag kan inte vara någon annan. Utan det här är Erica som jag blev skapt.
Det är så här jag ser ut.
Det är så här jag låter.
Det här är jag.
Låt mig få vara jag.
Om ni inte tycker om mig, å det har jag aldrig begärt. Varför kommer ni ut på oss Drifters då, och dansar om jag är så himla ful så ni måste komma fram och säga det.
Bespara er den synen att slippa se en sådan ful sångerska och spara samtidigt er entré som ni lagt ut för att dansa till oss.
Samtidigt besparar ni mig att slippa höra dessa hemska och sjuka kommentarer.
Snälla !!!
Jag lovar att jag skulle kunna skriva en hel bok med kommentarer som jag fått genom åren om mitt utseende, kläder eller annat som tempo och låtar.

I 17 år har jag tex varit gravid. !!!!! 
Borde ju ha fött en Alien nu om det vore så.
Ja, det är sant.
Jag får grattishälsningar, och man kommer fram och klappar på magen och säger -Gud vad kul!
Eller -Vem ska ta över i Drifters nu då när du är gravid?

Jag älskar godis, ursäkta mig. Mumsfillibabba!!!
Ibland har jag ätit lite för mycket och blivit mullig, men hallå!
Det var fruktansvärt alla dessa år då jag fick detta i ansiktet hela tiden , helg efter helg och jag levde med sorgen och beskedet från läkaren efter min myomtumör operation.
Jag hade flera myomer men en var en cysta som en tennisboll hård som ett klot på framsidan av livmodern.
Normalt tar operation 30 min med titthål, efter 4 timmar fick dom öppna och borra bort den.
Efter operationen berättar läkaren att allt gått bra , och att vi väntade provsvar på cystan men tyvärr att jag förlorade chansen att kunna få barn.
Det var ett slag i ansiktet och längtan att adoptera blev starkare och starkare genom åren.
Förstå att det gjorde ont när ni gratulerade mig med klappar på magen och berättade för mig att jag var gravid!!!!

Jag träffar Linus några år efter operationen.
Han blev min hjälte, eftersom vi mot alla odds blev gravida.
En graviditet som var superjobbig eftersom vi höll på att förlora vår lille knodd i magen och allt var så oroligt.
Men vi fick fantastik vård och extra kontroller så allt gick ju bra till slut.
En miljon vinst av dess like.
Jamie är mitt liv!

Men nu har dessa kommentarer bytts ut till
- Å´jag ser att det är ett syskon som gror. !!!!
Jag blir så trött.
Nej, det går inte att skaffa ett syskon , jag kan inte och vill inte heller göra om detta.
Vi är så nöjda med vår guldklimp och att vi får ihop vår tillvaro som familj fast jag är en turnerande mor och fru.
Linus är ju en dröm partner som ställer upp att vara ensam var eviga helg med Jamie eftersom jag turnerar. Han har inte vid något tillfälle begärt att jag ska sluta.
Lyckan är vår och för er som undrar eller vill bestämma så ska vi inte skaffa flera barn.
Tänk också på min ålder!

Så nu kan vi alltså stryka ett streck över dessa frågor, och påståenden. Eller ?

Men sen kommer vi till det som verkligen gör mig så illa inombords.
Det här som gör så ont i hjärtat och själen att höra.
Det gör ännu ondare att höra detta mitt i sitt jobb.
Mitt i mitt jobb på en offentlig plats, där vi inte är ensamma utan inför många personer.

-Du var så mycket vackrare i kort lugg!
-Har du inte tid? -Jobbar du för mycket så du inte hinner klippa ditt hår hos frisörskan?
-Men Erica hur har du tonat dig? -Du passar verkligen inte i den mörka färgen!
-Du är så mycket vackrare som blond.
-Men Erica, hur ser du ut i ditt raka hår? -Du borde verkligen locka dig så som du gjorde förr.
-Men Erica, att du har utsläppt hår idag? Du är ju så mycket finare i toffs.
-Men Erica , allvarligt vad har du för skor på dig.
-Hur kan du gå i dessa?
-Men Erica, har du inga bättre kläder än det du valt idag?

Förra sommaren jobbade jag ändå trots att jag fick discbrock och hade svårt att röra mig och även svårt att sjunga då det gjorde ont.
Jag hade platta skor och gjorde mitt jobb.
Men fick då höra klagomål att jag var så mycket bättre förr eftersom jag alltid rör på mig och dansar. Nu stod jag ju still.
Även om jag förklarade varför jag stod still så var det verkligen bedrövligt att jag var så tråkig på scenen! Du som alltid är så pigg och har utstrålning.
Ok! Vad var det som var så svårt att förstå?
Är jag otydlig? Eller har jag en dialekt som är svår att förstå när jag berättar varför jag tyvärr inte kunde röra så mycket på mig denna spelning.

Jag fick även klagomål och tydliga tecken med armar som viftade och pekade på mina bedrövliga skor .
Jag hade Converse!
Jag knöt av mig dessa och fortsatte sjunga för att behaga denna person barfota.
Det skulle jag aldrig ha gjort!!!
Då kom flera fram och fnyste att det var ju absolut inte lämpligt att stå på scenen barfota och dessutom bära en paljett klänning.

Jag blir så ledsen hörni!
Rakt eller lockigt ? Båda är ju fel!
Kort eller långt? Båda är ju fel!
Klänning eller byxor? Båda är ju fel!
Höga eller låga skor? Båda är ju fel!

Kan ni svara mig på en fråga? Hur ska jag kunna behaga allas tycke om hur jag ska se ut. Alla säger ju olika. Följer jag någons råd som kommer någon annan och klagar.

Två timmar innan vi kliver upp på scenen så börjar jag med en skön dusch så jag förhoppningsvis ska vara ren och lukta gott när det är dax att börja spela.
Sen sminkar jag mig och gör i ordning håret så att jag själv tycker att nu ska det väl duga!
Jag känner mig bekväm och fin.
Jag väljer kläder och sen går jag ut och möter min älskade publik.
Hur tror ni att det känns när någon kommer fram och börjar vifta med händer och visa att jag inte klär i min långa lugg. Visar med handen som en sax över luggen och klipper till?
Hur tror ni att det känns när någon kommer fram emellan låtarna och säger att jag borde verkligen gå till en frisörska? Har du inte tid?
Hur tror ni att det känns att någon kommer fram och pekar på mina skor som jag valt och visar med både gester och ord att detta var verkligen bedrövligt?

Jag ska ju underhålla er i 3, 5 timmar. Mitt arbetspass tillsammans med er är 4 timmar långt.
Jag ska bara svälja dessa tråkigheter i halsen, försöka fortsätta med gråten som bara bubblar i mitt instrument HALSEN. Tårarna rinner nedför kinderna och sminket likaså.

Om man klagar på ljud och låtar är inte lika jobbigt eftersom då är vi ju hela teamet som får ta åt oss det.
Men nu orkar jag inte med era personliga på hopp längre!

Jag är uppfostrad att hålla tyst eller tänka för mig själv om jag såg någon med en frisyr som jag aldrig skulle ha själv och jag tyckte den var ful. Jag skulle aldrig klampa fram till personen i fråga och säga det rakt upp och ner.
Varför skulle jag inte det?
Nej, för förmodligen har han eller hon den frisyren för hon / han gillar, trivs och tycker själv att den är snygg. Annars skull hen ju aldrig ha håret så.
Jag har inte den lyxen som en artist har även om  det vore drömmen.
Tänka att i 125 gig om året ha med sig en stylist.
Wow, det hade varit nåt.

Tänk om jag skulle klampa in på någons jobb, låt säga en som jobbar på kontor.
Men Herre Gud, hur kan du möta dina kunder och se ut så där.

Eller hoppa av scenen och gå fram till en av er dansare och säga.
Men hur kan du dansa omkring i den där gräsliga skjortan. Ser du inte hur du ser ut?
Eller hade du inte tid att byta om innan du åkte på dans?

Nej , jag skulle aldrig ha hjärta att säga så till någon.
Inte ens komma på tanken att göra det.
För svaret är ju så lätt att en barn skulle kunna lösa frågan själv med lite tanke som man borde tänka före handling.
Att förmodligen så älskar du att dansa i just den skjortan för den är så förbaskat skön att glida omkring med på golvet och samtidigt så älskar du den eftersom DU tycker den är snygg. Annars hade ju du aldrig satt på dig den från början. Eller hur?

Nu har jag spytt ur mig massor av onda ord som legat och grott så länge.
Jag önskar att det kunde ske en förändring. Kan vi inte bara låta bli att göra varandra ledsna?
Måste man göra någon ledsen för att må bra själv kanske?
Om ni tycker att jag är så hemsk att se på eller höra på, så råder jag er att inte titta eller lyssna på mig då.
Hur svårt kan det va?

Jag förstår och vet att alla som som kommer fram till mig och säger som ni tycker om mitt utseende kanske inte menar att göra mig illa.
Men tro mig, det gör ont att höra mitt i situationen att du tycker så. Samtidigt ska jag fortsätta le och sjunga som inget har hänt.
Ni vill säkert bara ge tips för att jag ska se bättre ut, men det är ju efter ditt tycke och smak .
Kom ihåg det.

Jag kommer att fortsätta sjunga i mitt älskade band Drifters.
Så som jag är.
Med kort eller lång lugg, med höga eller låga skor, med lockigt eller rakt hår, och med uppsatt eller utsläppt hår.
Precis så som jag känner för att vara för stunden.

Jag begär inte att du ska älska mig eller tycka jag är bra.

Men du kan ju behålla det för dig själv, alltså ni som har sådant begär att säga rätt ut vad som helst.
Tänk efter före så kanske vi får ett mysigare samhälle.
Ett samhälle som är positivt och blommar av kärlek.
Ett samhälle som är lättare att var glad i.

Jag är bara jag och jag vill vara jag och ingen annan.

Med mycket ångest i själen och en darrig hand , så väljer jag ändå att trycka på publicera knappen.
Jag gråter och mår illa!
Mest för att jag är rädd att mista er, min publik, mina vänner, mina sångelever, min familj, mitt Drifters, vårt skivbolag, arrangörer , bokningsbolag , ja rädd att mista allt.
Bara för att jag ber er om att jag ska få vara den jag är!
Rädd att mista er bara för att jag inte orkar höra dessa klagomål om mitt utseende längre.
Rädd att mista er bara för att jag vågade säga ifrån. En enda gång säger jag ifrån på 17 år!
Hoppas ni förstår och hoppas vi ses snart igen ute på dans.
För jag älskar mitt jobb, att sjunga för er och JAG ÄLSKAR MÄNNISKOR, att få möta er.
Låt oss möta varandra med KÄRLEK.


Detta blogg inlägg skrev jag för flera månader sedan. 
Det var mest för att det kom så många olika kommentarer om hur jag såg ut och var klädd rätt ofta. Flera stycken per kväll och jag skrev som jag alltid gör när jag liksom behöver ventilera.
Men jag vågade aldrig trycka på PUBLICERA knappen.
Men idag gör jag det. Bära eller brista liksom.
För idag dissade jag detta ämne i min topp lista som jag tar med mig när jag jobbar tillsammans en av världens finaste människor ever  <3 Torbjörn Borg.
Det är han som är programledare , radio pratade och min vän i P4 Skaraborg.
Jag har ju äran att vara fredagskompis och sidekick vissa fredagar och det är ju så underbart skoj. Jag verkligen avgudar alla otroligt kompetenta och så duktiga människor som jobbar där. Tänker självklart på dem som jag jobbat mest med som Torbjörn, Martina Stäpel, Fredrik J, Christian, Jenny å ´såklart många, många fler.
Alla är bara så fantastiska.
Man lär sig så mycket och det är både intressant och spännande att få sända radio.
Idag dissade jag som sagt baksidan av mitt jobb som Dansbands sångerska.
Jag älskar ju mitt jobb, men det finns baksidor som gör ont och svider i själ och hjärta.
Dessa påhopp!!!!!
Så nu trycker jag på knappen och hoppas att ni inte hatar mig!
Jag har ju redan sagt ganska mycket i radion och då är ju detta ingenting.

SÅÅÅÅ SKÖNT ATT LÄTTA SITT HJÄRTA <3

Familje dag i Göteborg!

Det är inte ofta då vi kan boka in hotell mys
och aktiviteter annat än när vi har semester tillsammans.
Drifters har en liten mini semester och då passade vi på att boka in helgen i Göteborg .
Linus hade kollat i förväg på hotell och denna gång blev det Hotel Opera och det var superfint.
Härligt vackert rum med dubbelsäng med hel dyna!
Det är viktigt eftersom vi skulle ligga allihopa i sängen.

Jamie älskar att åka tåg så vi tog pendeln från Lidköping och drog till storstan med spänning på vad vi skulle hitta på.
Så fort vi kom fram var alla hungriga så det blev en bit mat innan vi gick till hotellet.
Jamie åt inte mycket alls men var väldigt törstig.

Väl incheckade , så lämnade vi packningen på rummet bara och vände i stort sätt i dörren.
Vi tog en taxi till Universeum, där vi skulle få uppleva regnskog och djur som bor där, rymden och annat spännande och intressant.
Jamie älskade att springa i regnskogen och helst på översta våningen som han kom upp till genom att gå upp genom ett träd.
Jag stannande någon våning nedanför då jag inte klarar höjder i vissa lägen.
Men jag kunde ju komma dit på annat vis....med hiss.  :)
Vi såg fjärilar, fåglar, ormar, spindlar, krokodiler, apor och sen även hajar! Massor av härliga djur  fanns där.
Sen tog vi oss till rymden och kände på hur det är att vara astronaut med olika uppdrag.

Vi kom lagom i tid då det var dax att mata HAJARNA!
Så spännande det var och Jamie fullständigt älskade att springa omkring, se och uppleva detta.
Rekommenderas verkligen.
När det var läge att gå tillbaka till hotellet för lita bad och bastu var Jamie lite hängig.
Han orkade inte gå så han fick rida på pappas axlar.
Tur att Linus är stark, för det var väl 2 km att gå i alla fall.

Vi gick upp till rummet igen och bytte om till badkläder. 
Vi hade kollat före om där fanns pool eftersom Jamie älskar att bada.
Den här helgen var ju till för att göra saker och aktiviteter tillsamman och verkligen få vara med varandra till 100 hela familjen.
Vi badade och badade.
Där fanns varm pool, kall pool som du kunde doppa dig i efter bastun, vanlig bastu och ångbastu.

Men Jamie började klaga på att han hade ont i magen.
Så vi började packa ihop våra grejer där nere på spat för att nästa grej vi skulle göra var ju att äta gott på vår favvo restaurang.
Men då händer det.
Jamie vill komma upp i min famn och när jag tar upp honom så hostar han till och sen kommer världens kräka rätt över mig och en till på golvet.
NEJ! Stackars Älskade Jamie <3
Jag som trodde han var hungrig. Men här var det ju själva Vinterkräksjukan som kom som ett brev på posten.
Å ´vilken tajming sen då!
Självklart när vi har familjetid och ska rå om varandra.
Men det här kan man ju aldrig sia om det är bara att gilla läget.
Vi städade efter oss och Jamie och jag ställde oss i en varm dusch tills Linus var klar med packningen nära vid poolen.

Vi åkte upp till rummet, bäddade ner vår lilla sjukling som fick hög feber. 
Jag började frysa som en toka och fick väldigt ont i huvudet.
Jamie kräks kaskader och yrar vart annat. Jag ligger med honom i sängen och hjälper till när det behövdes med att pricka in kräkan i hinken då och då. Baddade pannan, kramades och tröstade så mycket jag bara kunde.
Stackars liten <3 Man blir ju så liten och hjälplös som förälder känns det som när det blir så här.
Men man gör så gott man kan för att underlätta det jobbiga för barnet i situationen.
Vi avbokade restaurangbesöket och när Jamie somnade så beställde vi mat via roomservice på hotellet.

Stackars Linus oxå som sett fram emot den här hotell kvällen och restaurang mys med oss så mycket.
Han hade ju planerat helgen och var så taggad.
Jag klarade inte av att äta ev den goda Rödingen tyvärr då jag inte heller mådde 100.
Sen somnade jag med feber vid 21.00 bredvid Jamie.
Jag sa åt Linus att gå ut och roa sig på någon pub  eller kanske nere på repan. Det var ju ändå fotboll som han kunde se.
Men han satt på rummet med oss snarkandes i sängen och kikade på matchen.

På morgonen gick först Linus ner och hämtade upp lite frukost till sig och jag sen eftersom lilleman inte alls ville ha frukost förstås.
Det var supergott och jag kände mig bättre.
Vi städade rummet så gott vi kunde. Sopkorgar med spyor, fick tvätta av väggar och mer ska jag inte säga.
Vilken jäkla kräksjuka att härja alltså.
Jamie ville bara komma hem och det förstår man ju. Så vi packade oss klara, checkade ut och gick ner till centralen som låg precis intill.
Tog först pendeln hem.
Jamie sov hela vägen och hade fortfarande feber.

Sen gick helgen åt till att försöka bli friska. 
Som tur var hade Linus pappa ledigt i måndags så vi fick en dag extra att kurera oss på.
Men det bästa av det här var ju att vi i alla fall hann med Univrseum. För det gillade verkligen Jamie.

På väg till Göteborg!

Jamie är astronaut!

Nerbäddad med lejonet han köpte på Universeum och sina gosedjur han packat med sig hemifrån!

Morgon mys innan vi åker hem igen!

Go`frukost på rummet!

Jamie målar lite!

Midsommar i Spanien!

Tidigt på morgonen den 19 juni ringde alarmet på våra mobiler. Äntligen skulle vi bege oss iväg till vårt efterlängtade paradis i Torreveija i Spanien igen. Klockan var inte mer än 03.30 när vi klev upp och gjorde oss snabbt i ordning. Kvällen innan så hade vi varit iväg med Gizzla som skulle få vara och busa med sin nya kompis Bella, hemma hos Helens familj i Stenhammar. Helen är en glad och spontan tjej som sjunger i Spontana Toner, en av mina körer på Studio Voice. Det vra absolut inga problem för dom att ta hand om Gizzla i hela 10 dagar , bra hon gick ihop med Bella. Så veckan innan åkte vi till Bella för att hälsa på. Allt gick bra. Gud så snälla dom är som är hundvakt i hela tio dagar och dessutom över midsommar. Tack så hjärtligt hela familjen Nylund!Vi hade bokat flyg denna gången från Oslo. Vi hittade inga passande resor från Göteborg , men det var ju minst lika smidigt att åka till Norge och resa därifrån. 

Vi var ute i väldigt god tid så det blev en lång morgon på flygplatsen Rygge. 
Men när man ska få åka på sol och bad semester till sitt eget ställe i Spanien , så kan man vänta. Jamie är så himla redig att resa med och han har inte gnällt en enda gång, varken vid någon in checkning eller på själva resan. Hur duktig som helst och jag är självklart en hur stolt mamma som helst. Jamie brukar titta på film i datorn eller spela spel på sin I-phone. Linus läser bok efter bok och jag är rastlösast i hela flyget. Varje gång glömmer jag såklart att fixa något att göra till mig. Är så himla noga att få med allt annat så verkligen Jamie ska få en lättsam flygtur och inte ha tråkigt. Jag glömmer alltid att ta med skvallertidningar eller kanske ett korsord eller nåt att fördriva timmarna uppe i höjden med. Min telefon börjar ge med sig, så att lyssna på musik räcker inte länge så har redan batteriet dött. Att resa mot paradiset går ju så klart bättre , men hem då är jag riktigt rastlös. Fattar inte att det blir samma visa varje gång. Typiskt mig, som alltid är en virrepanna. Men jag skyller inte på någon annan än mig själv och sitter inte och förpestar Linus läsro med klagomål. Utan tar på mig mitt svaga minne och surar lite uppe på hjärnkontoret för mig själ en stund , men lämnar det ganska snart eftersom det inte blir bättre av det ju. 

Pappa tog emot oss med ett glatt -Olà!Så himla varmt och skönt det var att komma fram. Pappa hade varit där i några dagar redan och han var så fint brun. Vi packade in oss i vårt rum i huset och sen bytte vi direkt om till badkläder för att ta oss ett dopp i poolen. Jag blir lika häpen varje gång av hur fint jag tycker det är här. Jag gillar verkligen området vi bor i precis utanför själva centrum. Det tar ju en kvart att åka med buss in till ”stan” Torreveija och det tar bara 15 min att gå ner till stranden La mata. Så himla perfekt. Det heter Pueblo Marino där vi har våran lägenhet.Ja, jag trivs som fisken i vattnet här och det gör Jamie och Linus också. Pappa har varit här i stort sett varje månad sedan vi fick tillgång till huset när köpet gått igenom. Jag tror att mina härliga svärrisar Peter och Annette trivs lika bra. Dom har också varit här lite mer än oss. Vi är ju mer låsta och får planera våra tillfällen att resa, när vi har gemensam semester. 

Så härligt att vakna tidigt och pappa redan gjort en fantastisk frukost med ägg, kaffe , yoggi, bröd och pålägg uppe på takterassen. Mums så gott och så himla avslappnade att sitta där uppe och bara njuta. Det kommer en fjäril och sätter sig på räcket precis framför mig. En sådan där vacker svart och vit randig som en zebra och lite halvt trekantig som n vet. Den stanna bra länge där nära mig och bara liksom tittar snällt och gulligt på mig samtidigt som den vippar med vingarna. Jag får en direkt känsla av att det är mamma som är mig nära. Så himla fint. Jag pratar lite med den för mig själv och säger -Hej! Vad fin du är. Å vad fint det är här eller hur?Den satt kvar och tittade på mig. En underbar stund. En stund av ett kärleksfullt ögonblick. En stund av lugn och harmoni. Sen kom de andra upp och fikade och då svävade den runt ovanför oss ett slag innan den for iväg. 

Stranden lockade och vi packade i ordning badväskorna och smörjde in oss med solskydd innan vi begav oss ner. Havs lukten och vågornas brus gör mig helt salig och jag älskar att känna sanden mellan tårna och låta solen värma hela min själ. Jamie satte på sig sina nya arm puffar och fullständigt kasta sig ut bland vågorna. Han älskar verkligen att bada och vill aldrig komma upp ur det saltiga och svalkande vattnet. La Mata är en lång strand och det är perfekt för barn att bada då det är långgrunt kan man väl säga. Han spottar och fräser när han får in vatten i munnen eller ännu värre en kallsup. Så han lägger liksom av att prata och badar med stängd mun hela tiden så mycket det går, och försöker därmed minska chansen att få in salt i munnen. Han leker ”kung fu” mot vågorna och han flyter med dom in när det kommer stora. Det tycker han är rysligt kul. Han kan inte simma än , men vi lär honom och tränar så gott vi kan när han får lust. Han vill mest busa. Men han är lätt att bada med då han är orädd, men ändå försiktig. Vägen hem från stranden är lite tung att gå i värmen då den sluttar uppåt mest hela vägen. Bra motion blir det i alla fall, mellan allt det goda som man stoppar i sig hela tiden. 

Hemma brukar vi fika lite, och ta en lite siesta om man känner för det. Ibland går vi till poolen innan middagen eller så gör vi oss i ordning för att ta bussen in till stan. Vi mötte upp finaste moster Inger som skulle komma på besök över midsommar några dagar. Så fantastiskt att få rå om henne, snacka livet och bara mysa tillsammans. Inger betyder så mycket för mig och vi ses så sällan, så när man får tillfälle blir det alltid så härligt och nästan heligt på något vis. Saknar alltid mamma och jag önskar att hon kunnat få varit med om det här hon med. Saknaden känns ännu mer när jag får rå om Inger också på något sätt. Finaste svärrisarna Annette och Peter hittade oss på stranden. Nu har alla som skulle komma denna gång till Spanien anlänt, så nu kan vi fira midsommar :)

Pappa hade fixat lite svensk matbeställning på Matboden inte långt ifrån våran lägenhet. Kaviar, sill och potatis. Så vi lagade en riktigt härlig midsommar middag och det var fantastiskt att sitta uppe på takterassen, skåla, njuta av maten och bara umgås. Som jag älskar familjen <3Men jag saknade min syster Anneli oerhört mycket. Vi ses ju inte heller så mycket och det hade varit helt fantastiskt om hon också var med oss och firade. Men det kommer väl fler tillfällen. Jag tror att hennes sambo Andreas inte är så jättepigg på själva flygningen. Man ska ju absolut inte tvinga någon att flyga om man inte vill. Men vi hoppas och håller tummarna , att det blir nå´n gång i alla fall!På kvällen gick vi till en bar i närheten som bjöd på live musik. Det var mysigt! Vi tjejer gick hem lite tidigare med Jamie och lade oss men för grabbarna grus fortsatte kvällen en stund till. Det är så härligt att se pappa unna sig att kunna roa sig och ha lite kul. Det betyder mycket för mig. Å´det är han ju verkligen värd min pappa!

Kvällen därpå åkte vi in för middag och tivoli besök inne i stan. Middagen var fantastisk och efter ett tags klurande om vem som skulle betala vad så grejade vi uträkningen och alla var nöjda. Så då blev vi redo för tivolit. Jamie hade redan dragit iväg förväg med farmor Annette så vi letade upp alla och blev åter samlade inne på området. Vi gick runt lite och kollade. Jamie ville åka mycket karuseller. Jag älskar ju att åka karuseller och är fullständigt tokig på nöjesfälten hemma i Sverige i alla fall. Fast typ höjdskräcken som nersläpp och uppskjut eller vad allt nu heter har jag svårt för. Linus tyckte vi skulle åka Parisehjulet! Ja, men gud så mysigt det gör vi såklart. Alla köpte biljett och farmor och farfar satte sig i en gunga, pappa och jag i nästa och Inger, Linus och Jamie i en annan. När den startade blev jag lite överraskad...... men ....hjälp!Det här blev minsann inget mysigt åk!Den drog i väg och snurrade och gungade och ....... då ....nej....nu kommer paniken!Shit ! Jag började skrika och höll mig fast så händerna vitnade. Det fanns ju inget bälte eller nåt annat skydd för denna farten. Hur 17 tänker man här?När jag blir rädd och paniken kommer blir jag asförbannad och det går inte att stoppa tyvärr. När gungan började gunga rejält och det gick fort runt trodde jag att vi skulle kastas ur både pappa och jag. Ingen därnere verkade höra mitt jungelvrål!Pappa ropade att det var ingen fara , men det kunde jag inte lyssna på. Paniken tog över och jag orkade inte med det här längre. Vad händer då?Den jäkeln stannar när jag och pappa är högst uppe. Korgen gungar och jag skriker - Släpp ner mig jävla idiot!!!!Det var absolut inte meningen att skrika på nån så där, men det var självklart riktat till den stackars mannen som sköter själva attraktionen. Inget händer utan vi sitter där helt löst och inte fast spända högst uppe och bara gungar en låååååång stund. -Släpp ner mig då!Men herre Gud, hur svårt kan det va?SLÄPP NER MIG!!!!!Det blev några fartfyllda varv till innan vi fick komma ner och äntligen kliva ur. Stackars pappa! Först är han själv höjdrädd ju, plus att han fick dras med mig i korgen. Jag var arg en stund efter när vi knallade omkring , men rädslan lade sig efter ett tag. Tack och Lov!Vi tog taxi hem för natten. Jag bara älskar att vara här och längtar som tusan till att kunna resa hit igen. Jamie och jag har ju semester i augusti , men tyvärr inte Linus. Så då stannar vi hemma. 

Sista kvällen med gänget gick vi till Tapas baren som vi bara älskar! Linus och jag bjöd hela gänget på middagen och allt var så mysigt och gott. Vi är så glada över att vi tog steget och genomförde detta projekt med att köpa denna lägenheten. Det är en fröjd för hela min själ att vistas här och ladda. Vi grejsar lite åt gången när vi kommer och snart kommer det att vara tipp topp. Ja, egentligen är det redan tipp topp , men Linus och jag ska fixa vårt rum lite mysigare nästa gång vi åker. Å som jag längtar!

Väl framme gick vi direkt till poolen för ett svalkande dopp efter resan!

Morgon trött ! men tog ändå en powerwalk ner till stranden La Mata och hem. 

Poolhäng hemma på området!

Jamie fick en delfin att surfa på vågorna med. 

La Mata stranden!

Träffade min underbara sångelev Julia som också har boende i närheten. Härligt!

Finaste Moster Inger har anlänt!

Svärrisarna dekorerade takterassen med underbara blommor. Så fint!

Restaurangmys!

Jamie och farmor hemma i etagetrappan upp till övervåningen!

Midsommarmiddagen hemma på takterassen!

Mumsigt värre!

Sicka snyggingar <3

Jamie gillar fanta!

Å´där flög korken!

Nöjd kille!

Min svärre är en riktig HUNK!

Gott!

Min pappa är en riktig HUNK!

Moster och svärmor är vackra som sommaren!

Strandhäng!

Skugga är skönt!

Jamie lånar mammas parasoll , nej förlåt solhatten!

Vad hade vi för gott med oss idag då tro? Nu ska vi se...

Mumsigt värre!

Moster och Svärre!

Pappa och svärmor!

Hemma häng med kaffe och bok!

Moster och jag!

Vaa???

Linus och jag på lilla terassen!

Jamie och pappa Linus filosoferar under promenaden!

Kroghäng!

Allsång!

Pappa är i hatten!

Hemma mys!

Jag var så relaxad under resan så jag till och med orkade läsa en bok! Det är på riktigt och jag älskade det!
Är annars så stressad så jag inte klarar av att läsa då jag fastnar i raderna och inte minns vad jag läser! 

Inger ska åka hem igen !

Krog häng med fotbolls match på tv!

Min lilla filuring och jag!

Min älskade och fina Jamie!

Strandhäng!

Ser gött ut!

Linus får massage!

Blomma med fjäril! Älskar fjärilar...

Jamie och morfar!

Hemma i stan igen efter landning och resan hem. Hämtar Gizzla . 

Bästa kompisen Bella står i köksfönstret och saknar redan Gizzla!