Ny vecka och nya tag i utvecklingen!

Det går riktigt bra här hemma att hantera Herr Trotsig när han kommer på besök ibland.
För nu är det så himla mycket bättre och inte så intensivt, fast han finns här då och då och ibland rätt plötsligt.
Förra veckan gick ganska bra och Jamie och vi fick några dagar ihop med lek och stoj.
Men pussarna som han varit så generös med förut är som bort blåsta.
Men huvudsaken är att vi någorlunda normalt kan ta oss igenom dagarna, med lugn och harmoni så gott det går.
Vi har så mycket kärlek mellan oss och det är det viktigaste när det blir så här.

Men som sagt så känner jag mig inte lika ledsen eller chockad som förut.
Det här är något i Jamies utveckling som är jätte viktigt för honom och vi måste ta oss igenom det varje gång som det händer. Likaså varje period som han får raseri utbrott eller att han blir så där ordentligt arg och vet varken ut eller in.
Jag gör allt för att hjälpa honom att orka gå igenom den här fasen.

Jag har precis kommit hem från turné och killarna vaknade så fort jag klev innanför dörren.
Linus skulle ju upp och jobba och jag har Påsklov från skolan.
Så Jamie och jag har en hel vecka bara vi två tillsammans. Grymt lyxigt!
Det ska bli jätte mysigt och förhoppningsvis lugnt!

Vår solen letar sig fram och vi får även passa på att leka ute. 
Det gillar ju Jamie.

Googlade om trots!

Eftersom min chock ligger kvar som en dimma uppe på hjärnkontoret och jag fortfarande känner mig tom i knoppen. Tänkte jag att jag googlar lite på "trots åldern" och lär mig något som jag kanske kan hjälpa Lillemans "utbrott" med eller bara få svar på alla min frågor som poppar upp precis hela tiden.
Som sagt har dagen varit mycket lugnare, men jag har gjort allt för att vara Jamie till lags med sällskap och lek precis hela tiden.
Så fort jag märkt att han blivit arg och han börjat ta tag i mitt hår, öron eller kinderna har jag sagt lugnt att så får man inte göra.
Men han blir bara argare.
Då lämnar jag honom ensam så han får lugna ner sig i sin egen takt, men på ett avstånd så jag kan se och höra honom.
Det har hjälpt lite.

Detta är så otäckt och svårt, och känslorna är väldigt ledsna. 
Men jag är ju absolut inte ensam om detta. Många föräldrar har upplevt det och många fler kommer att hamna där jag är nu.
Jag kopierade en text om detta som jag läste och så här stod det.
Jag har faktiskt med facit i handen reagerat både rätt och fel på olika punkter. Det är ju inte så lätt att veta, men nu vet jag hur jag inte ska göra i alla fall.
Det var lärorikt och jag hoppas att jag blir bättre nu när det kommer fler dagar om det kommer fler utbrott!

Här kan ni se vad jag läste och jag hittade det på sidan
www.babyvarlden.se
(Sen har jag klippt och klistrat lite och lagt in bild som inte hör till.)

 

 

Att vägleda barn 2-3 år 

 

Att utveckla självständighet och uthållighet handlar också om att upptäcka sin egen förmåga och talang och glädjen i att följa egna önskemål och behov. I takt med att barnets självständighet ökar blir också den egna viljan starkare. Nu har minnet utvecklats så att barnet har en klar uppfattning om vad det missar om det inte får igenom sin vilja – och detta ökar självklart motivationen för att kämpa för det.

TROTSÅLDERN
Vi talar gärna om trotsåldern, eller självständighetsåldern, som något negativt, men det är en mycket viktig period i barnets utveckling. Barnet måste testa gränserna för att hitta sin plats i familjen och utveckla sin inre röst, den som ska tala om för barnet vad som är rätt och fel i samvaron med andra människor. Tänk också på att envishet är en bra egenskap för den som klara att hävda sina egna intressen här i världen.

Barnet ska lära sig att sätta egna gränser. Att barnet visar motstånd är inte nödvändigtvis något negativt, men efterhand måste barnet lära sig att föra fram sina synpunkter på ett smidigare och mer ändamålsenligt sätt. Detta är nödvändigt om man ska få igenom sina idéer hos såväl vuxna som jämnåriga. Så var stolt över att ha ett barn som vet vad det vill, men låt inte barnets trots styra in dig i situationer och beteendemönster som varken gynnar barnet eller dig själv.

De allra flesta upplever att barnet genomgår en trotsålder, men den kan yttra sig på olika sätt från barn till barn, beroende på barnets temperament och föräldrarnas sätt att hantera viljan till självständighet. Men det är viktigt att du inte använder barnets eller ditt eget temperament som ursäkt för hur du hanterar barnets viljeuttryck. Det är föräldrarna som har möjlighet att – och ansvar för – att lära barnet hur det kan tackla sina svårare känslor. Och i detta sammanhang, precis som i andra fall, är föräldrarna själva den viktigaste förebilden.

När barnets frustration blir för stor kan det få vredesutbrott. Det kan vara en skrämmande upplevelse för både barnet och omgivningen, men det är något helt normalt och inget att vara orolig för. För de flesta är detta ett fenomen som kommer att avta efterhand som barnet lär sig att kommunicera på andra sätt. Ibland kan ett raserianfall komma plötsligt och utan förvarning, andra gånger kan du märka att det byggs upp, kanske efter flera episoder som har varit frustrerande för barnet.

Under ett raserianfall gäller det att se till att barnet inte skadar sig. Det har inte kontroll över sig själv och kan springa in i saker eller råka krossa något. Du kan prova att hålla barnet om det verkar ha en lugnande effekt. Håll dig på lite avstånd om det verkar som om barnet föredrar det, men se till att du kan gripa in snabbt om det behövs. Låt anfallet ha sin gång. Barnet brukar hur som helst ändå inte höra vad du säger under anfallet. Men när barnet har lugnat ner sig kan du ta det i knäet och trösta det och kanske prata om det som har hänt.
Om du blir provocerad av barnets raserianfall och själv känner att du blir arg, är det bäst att hålla lite avstånd. Kanske kan du be någon annan att ta hand om barnet under tiden som anfallet vara.

 

HUR MINSKAR MAN FRUSTRATION OCH ILSKA?
För barnet är maktskillnaden er emellan väldigt frustrerande. Det är viktigt att du använder den makt du har med kärlek, respekt, inlevelse och klokhet. Var vänlig men bestämd och förklara för barnet varför det inte kan göra det som det har lust till. Om du ofta ger efter lär sig barnet att trots lönar sig. Straff fungerar i regel tvärtemot vad det var tänkt, däremot är det viktigt med positiv respons när barnet uppför sig bra. I vissa fall kan det vara klokt att ignorera aggressiva handlingar och vredesutbrott, så länge det inte händer något som skadar andra.

Tänk igenom vilka situationer som kan utlösa konflikter och försök se till att det inte blir alltför många frustrerande situationer för barnet. Det innebär inte att du ska låta barnet bestämma allting själv, men försök ändå att vara så hänsynsfull som möjligt när du måste göra något som barnet inte tycker om eller hindrar barnet från att göra något det har lust till.

Barnet behöver känna att man lyssnar på det, så försök också att ge lite i era konflikter, utan att du avviker från det som ni har sagt. Här gäller det också att komma ihåg att om du är lyhörd för barnets intressen och försöker få till stånd ett samarbete där ni tillsammans planerar vad barnet kan göra och på vilket sätt, så kommer barnet också lättare förstå vad det inte kan göra. Om barnets handlingar styrs på ett sådant positivt sätt kommer konflikterna att minska samtidigt som det ger bättre förutsättningar för kontakter och samarbete.
Konflikter kan till viss del förebyggas genom att man förbereder barnet och gör vissa överenskommelser i förväg. Du bör vara tydlig med vad du förväntar dig och visa att du känner tilltro till barnet.

 

 

Lugn förmiddag!

Det är ändå rätt lugnt idag när vi har "Jamie och mamma dag".
Han är inte riktigt sig lik och inte riktigt på humör. Men vi slåss inte och har inte hunnit att skrika till varandra än.
Inväntar att försöka få på oss kläder och gå ut och leka i den fina vädret.
Men just nu ville han se Bamse på tv:n och självklart får han det.
Sen när han tröttnat så kan vi bege oss ut på en promenad i skogen eller bara vara på gården och busa.
Vi får se vad som faller lilla Herr Trotsig på läppen!
Lilleman har fått ett nytt namn de här dagarna och det är Herr Trots!
Det tycker jag passar in som pricken över i:et!

Min älskade mamma ringde upp mig så fort jag lagt ut inlägget om Jamies trots och "peppade" mig till tusen.
Hon är en klippa och vet precis vad hon ska säga för att lugna mig.
Barn är inte alltid en dans på rosor och det hör till med trots i utvecklingen. Men det får ju absolut inte gå för långt så han får övertaget.
Han får ju absolut inte fortsätta vara hårdhänt. Så man måste vara bestämd på rätt sätt.
Det gör ju bara så ont i hjärtat att behöva höja rösten och vara bestämd , men det är ett måste. Annars går det inte bra.

Vi älskar ju våra barn ändå trots att man tycker att dom beter sig som  ett "monster" någon gång.
Sån´t är livet.
Man gör allt för de små och då blir det en chock när man får det här tillbaka.
Men det ordnar sig och det kommer att gå över, men man måste ha tålamod för det är inte lätt.
Jag fullständigt älskar min familj och skulle aldrig skada någon på något vis. Det är bara det att jag tror att Jamie blir skadad av att jag måste höja rösten eller hålla hans arm så han inte kan slå mig.

Jag är stärkt av min mors fina samtal och höjden av Lycka är mina föräldrar och min syster, min släkt, Linus släkt och min egen familj som jag avgudar!

Total Lycka är att få kärlek och råd när man behöver det som mest.
Precis som nu.


Tack Mamma för att du är så fin, och så underbar! Du är Guld värd. 

Trotsig liten herre!

Nu får mamma och pappa i huset verkligen känna på det här med trotsighet eller trots åldern.
HJÄLP!
Det är faktiskt tufft rent känslomässigt och igår var den värsta dagen hittills för mig.
Bara av att sätta mig ner och skriva en rad och minnas tillbaka ett par helvetes timmar i går kväll , gör mig totalt matt och ledsen i ögat.
Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad som förälder och jag har jordens största dåliga samvete.

Linus är på kurs och utbildning i Stockholm och jag hade sett fram emot en underbar eftermiddag tillsammans med Jamie på tu man hand efter jobbet på skolan.
Jag rusar iväg efter ett suveränt bra möte och planerings dag med mina lärarkollegor på DLG. Hämtar Jamie så fort det bara går på dagis.
Tänk att vi skulle få mysa lite för oss själva , så som vi alltid gör när vi är ensamma hemma.
Vi brukar leka, busa, pussas och bara ha det så himla bra.

Men det blev inte så här om dagen. 
Nej, det blev verkligen helt fel, precis som en mardröm.

Det gick bra att hämta honom på förskolan och vi stannade ute och lekte när vi kom hem en stund.

Sen när vi kom in i stugan blev allt så fel tydligen.
Ingenting var bra. Allt var tokigt och dumt.
Tillslut får Lilleman spader på mamma när det är dags att sova och det som händer är att han får värsta raseri utbrottet.
Han skrek, slogs, sparkades, rev i öron och ögon, slet mig i håret och bet mig hur mycket som helst.

Till en början så var jag lugn men chockad!
Försökte prata honom tillrätta att så får man inte gör Jamie. 
Men han bara skrattade och så kom nästa utfall med samma behandling.
Gick jag ifrån honom rusade han emot mig som en liten galning.

Jag blev rent känslomässigt helt slut och ledsen.
Från klockan 19 då vi skulle dricka välling och sova så bråkade vi till klockan slog 22.30.

Det var en av mina värsta dagar som mamma.
Jag var ett vrak, när Lilleman äntligen slog igen sina underbara små söta blå ögon.
Mitt hjärta dunkade hårt av sorg och utmattning.
Jag grät hejdlöst.

Vad har jag gjort för fel?
Vad är jag för en usel mamma som skapar ett sådant litet monster av ett sådant sött litet barn?
Hur kunde det bli så här?
Frågorna bara snurrade runt i skallen och ekade som ett hot när jag skulle försöka sova, jag med.
Men jag lugnade mig själv och tänkte att när vi vaknar i morgon är allt glömt och vi har det bra igen!

Klockan ringer och jag kliver upp för att göra mig i ordning till jobbet innan Jamie vaknar, som jag alltid gör.
Kvällen innan riggar jag alltid fram mina kläder , packar väskan åt Lilleman och lägger fram hans kläder så allt går smidigt på morgonen när vi ska iväg.

När Jamie vaknar möter jag honom som vanligt med öppna famnen och önskar God Morgon lillälsklingen.
Men jag känner i hela honom att något är fel.
Han kommer i alla fall upp i min famn.
Sen när vi sätter vällingen på värmning så börjas det.
Han skriker Nej Nej Nej! och börjar dra hårt i mina öron igen. Han klappar hårt om mina kinder och är redan arg.
Vad gjorde jag nu då?
Bara stora frågetecken snurrar runt och jag känner mig tom.
Men jag går med raska steg till toaletten för att byta blöja, som vi alltid gör innan vällingen är klar.
Men då bröt helvetet lös.....

Jamie sparkades och tog tag i allt han fick tag i och slängde på mig.
Han skrek som om jag skulle ta död på honom och det gjorde så ont i min själ.
Han slängde sig så han näst intill skulle flyga av skötbordet.
Jag röt i åt honom med bestämd röst som jag aldrig någonsin gjort, men det blev bara värre.
Vi höll på hur länge som helst innan jag fick på honom en blöja som satt nästan ok.
Med Jamie i famnen så hämtade vi vällingflaskan och skulle skruva på själva nappen.
Då slänger han ut armen och boxar till den så hela flaskan utan korg for över hela köket.

Golvet badade i välling och det rann precis över allt på köksluckor och spis.
Men klockan var mycket nu och jag fick prioritera att försöka klä på Jamie så vi skulle komma iväg.
Men det var nästan lönlöst!
Jag grät och var envis, men Jamie var envisare.
Jag fick på honom kalas byxor och han sparkade av dom ,och så håll vi på.
Han hängde som gele i famnen och slängde sig, bankandes ner i golvet och jag började om på nytt.
Så höll vi på, tills jag till slut lyckade få på det mesta utom skor och vantar!
Helt slut och genomsvettig låser jag huset  och springer med Lillen i famnen ner mot nästa hinder.
Att få honom i barnstolen.....
Det gick ändå rätt fort på någon minut med bråk och tack vare mitt lilla knep jag skapade förut när han inte ville åka till eller hem från förskolan.
Jag börjar med att få armarna i säkerhetsbältet sen håller jag fast så tills han inte orkar så det går att spänna bältet.

Skrapade rutorna och åkte hemmifrån.
Han grät hela vägen in till stan och det gjorde ont i mitt bröst.

När vi kom fram gick det jätte bra ändå att lämna på dagis och det kändes bra.
Jag fick en bra arbetsdag, men hektisk!
Först undervisning, sen sprang jag till möte med min rektor, och från det mötet sprang jag iväg från skolan för att åka på nästa möte med Drifters!
Hela dagen blev stressig men så underbart givande.
Jag är så lycklig med bandet och vi ska äntligen in i studion igen. Det känns så himla bra allting.

När mötet var över rusade jag iväg till bilen och körde fort till skolan för att hämta Lilleman.
Gode Gud, sa jag när jag öppnade dörren till Myggan. Hoppas han är på glatt humör.
Jamie kom springande emot mig och skrek mamma med ett glädje tjut och det var bara så skönt. 
Jag tänkte , min lillälskling är tillbaka!

Men ack så fel jag hade. 
Vi hann bara till hallen för att klä på oss för att kunna åka så var det samma visa igen.
Fröken Eva som lämnade ett barn till samtidigt blev överraskad och sa att den killen har vi aldrig träffat här!
Hon sa att det går i perioder med trots.
Jag skämdes som en hund när jag inte fick på honom kläder och han låg på golvet att skrek som en galning.
Sen blev det samma visa igen i bilen.
Men jag gav mig inte och vi kunde till slut åka hem.
Väl hemma blev det bara en repris på gårdagen fast faktiskt värre.
Mamma gråter och blir slagen och får lämna rummet så vi inte är nära varandra.
Vilken hemsk situation.
Hur ska vi komma ur det här?
Jag är helt mållös och maktlös.
Jag saknar min älskade underbara lilla Jamie!
Ibland kunde jag nå honom och vi fick till lite lek på hans rum.

Han fick ju så fina möbler av mormor och morfar när dom var här och hälsade på. Så jag sa till Jamie.
-Kan inte Jamie bjuda mamma på glass och så sitter vi här vid ditt fina bord?
Jamie lyste upp och det var otroligt att bara få se den där glimten av glädje även om det bara var för en liten stund.
Jag hämtade glass, och Jamie hade hunnit slita fram hans egna små köksprylar i plast.
Självklart åt vi och serverade med hans grejer.
Vi hann också sjunga lite i karaoke maskinen och spela lite musik.
Innan han kom på att just ja! Jag ska ju vara arg på mamma ju!

Vi var skilda hela kvällen tills Linus kommer hem ifrån Stockholm.  För han är var så hård hänt att jag inte klarar av att vara nära. Jag blev sönder riven och det går ju inte. Mitt hjärta blöder ordentligt av det här.
Men det blev lugnare när vi var båda två hemma som sagt, fast lika svårt att somna ändå.

Idag är vi lediga Jamie och jag och har alltså en heldag ensamma.
Än så länge är det rätt lugnt för jag sysselsätter honom hela tiden med lek.
Men han är sur och vresig och jag känner mig faktiskt rädd!
Jag vill inte att samma öde ska drabba denna dag. Vill absolut inte bråka på min Lilleman. Jag ska ju på turné i morgon. Vill att allt ska vara som vanligt!
Jag vill ju ha det så där mysigt som vi alltid haft förut.
När vi leker och busar och pussas.
Nu är man inte värd en enda puss längre.
Men det är väl bara att hacka i sig.
Tiden har sin gång och just nu är jag inget värd.

Men jag önskar att jag vore det!
Jag älskar dig mer än någonsin mitt lilla barn.

Bus och Rackartyg!

Nu är det fullt ös hemma med bus och rackartyg. 
Det förgyller självklart tillvaron, men ibland undrar man om det är självaste Emil i Lönneberga som landat på gården här hemma.
Vi har ju visserligen små lador och en riktig "veboa", men där kommer vi aldrig att sätta Jamie för lite bus trix.
Nej , det tillhör själva uppväxten, men med måtta förstås.

Ibland, tycker jag det är svårt att veta vad gränsen går, men man lär sig med tiden.
Nog är det lite skrattretande när man hittar massa burkar fullt med vatten och annat och det är geggigt precis överallt.
Han vill ju bara koka mat!

Stackars lilla Pippi Långstrump dockan blev badad och tvättad i toaletten här om dagen. 
Med tvål och allt , så nog var han redig vår lilla busunge. Tur att han inte spolade bara.
Nu får hon torka upp innan hon kan vara med i leken igen.
Det senaste är målning av parkett golvet och byrån i Jamies rum.

Undrar vad det blir härnäst?

Så här ser det ofta ut på bord och golv när Lillman är på G.
Han tror att han gjort fel och mamma ska säga -Aj Aj!
Det syns på uttrycket , men så är det inte.
Vi städar i ordning när han lekt och fixat klart.
Klart han ska få pyssla och fixa och koka mat!

Mamma fick slita fram ång moppen när vi målat färdigt denna gång!

Jamie har fixat ny stil på hans byrå....