torsdag 7 november 2013

Pusskalas!

Å` dessa underbara "pusskalas"!
Tänk vad härligt det är att få spontan pussar av sin son.
Min älskade lilla Prins.
Jamie gillar verkligen att pussas och det är så härligt i hela själen, att få den kärleksförklaringen mellan mor och son.
Hela kroppen blir glad liksom.
Det var ju just den känslan man önskade sig och längtade efter när Jamie låg i magen.
Man längtade så kraftigt efter honom.
Kom ut nå´n gång då så jag får ge all den kärlek jag har inom mig.

När man skaffar barn tillsammans har man ju redan bestämt sig för att ta sitt ansvar och finnas där som den sanna vägvisaren och förebilden för sitt barn.
Man gör så gott man kan utifrån sina kunskaper, erfarenheter och de resurser man har tillgång till just då.
Självklart är man hur orolig som helst, speciellt jag.
Jag är rädd hela tiden att göra fel, ta fel beslut eller ge fel signaler till Jamie.
Jag är rädd och orolig när han busar ifall det ska sluta olyckligt.
Jag är rädd att jag ska uppfostra honom fel.
Vad är rätt och fel?
Gud, jag vet inte det faktiskt. Jag som varken har erfarenhet eller kunskap om uppfostran får hela tiden följa mitt hjärta och magen som vägvisare.

Jag följer min kvinnliga intuition.
Eftersom alla har olika erfarenheter och resurser måste det innebära att det inte finns något facit på hur man ska uppfostra, vara eller inte vara för att bli en bra förälder.
Självklart finns det många sätt som kan vara mer eller mindre accepterade.
Men det som är vår skyldighet är väl ändå att ge barnet kärlek, värme, respect, glädje, vett och etikett under sin uppväxt.
Så känner jag i alla fall. Ja, listan kan bli lång men jag tror ni förstår vad jag menar.

Det som också är viktigt men som jag är jätte dålig på är att sätta regler och gränser.
Linus är fantastisk på det. Men jag förstör ofta med mitt dåliga samvete som ni vet.
Men jag blir bättre och jag vet att jag måste.
Att vara förälder kräver enormt mycket.
Det handlar massor om psykologi egentligen känner jag. Konsten är att kunna förstå och lära sig Jamies signaler.
Om inte jag är i harmoni eller riktigt i balans har jag svårare att nå Jamie. Då blir han irriterad och det kan lätt bli missförstånd. Det är då jag upptäckt att det blir gap och skrik. Jag tror det är så faktiskt.
Ingen av oss vinner på att det blir så. Ingen vinner på det, varken jag eller Jamie. Båda är förlorare!

Det viktigaste är väl ändå att man är en bra och kärleksfull mamma varje dag.
Ha det som måtto alltid, även om man har en "bad day".
Då skapar jag det bästa förutsättningarna för en trygg uppväxt för min älskade Lilleman.
Jag tror också att relationen mellan mig och Jamie blir positiv under hela vårt liv tillsammans.

Det är när alla pusselbitarna faller på plats som de spontana pussarna, långa gosiga kramarna och all den varma kärleken delas ut.
Man får svar på sitt arbete att vara lugn, harmonisk och kärleksfull. Man får liksom bonus på lönen!
Det är underbart att det ger resultat. 
Nu låter det som att jag alltid får jobba hårt på att vara lugn och fin här hemma. 
Så är det inte alls, men visst känner jag av det när jag är stressad. 
Det lägger Jamie märke till direkt och blir lite stressig han med. 

Vi pussas och kramas många gånger om varje dag förutom på helgen när jag spelar då!
Å, det är så fantastiskt underbart att vara mamma och sin lilla son kommer självmant för att visa sin kärlek. 
Självklart är jag väldigt pussig och kanske för mycket till och med. Kan man vara för mycket?
Jag vet inte hur mycket jag pussar Jammie varje dag och jag säger hela tiden att jag älskar honom. 
Det är en enorm kärlek jag hyser till honom och det går inte att hejda sig med pussar och kärleksförklaringar. 
Jag ger så mycket kärlek jag bara kan. 
Å det går inte att stoppa!
Jag älskar dig Jamie......









1 kommentar:

  1. Du har verkligen en liten prins,han är ju för himla söt. Själv har jag sex barnbarn som är mellan 8 månader och tjugo år och får många goa kramar och pussar(inte så ofta från de älsta)..Fortsätt att kramas.<3.Kicki från Ö-färnebo.:)

    SvaraRadera