Host och Rossel!

Här hostas och rosslas det ikapp.
Det är Lilleman som hostat i över tre veckor nu och efter nattens feber topp så åkte vi in till Vårdcentralen idag.
Efter några prover och ett kort besök hos doktorn kunde han konstatera att något självklart finns i kroppen eftersom proverna visar på det. Men det var lite får låga värden för att sätta in Antibiotika. Men skulle läget inte förändras var vi välkomna in i morgon igen.

Vilket läge!
Vad gör man?

Inatt hade han jätte jobbigt och det var otäckt att han var så glödhet och rosslade högt när han andades.
Han skakade och svullnade upp i ögonen och han var knallröd i ansiktet. Öronen var så varma att dom nästan var blå.
Men självklart ingen hög feber när man åker in till doktorn för man är orolig.
Han är jätte trött och äter dåligt. Men så här är det ju i förkylningstider på dagis säkert.
Bara att vänja sig.

Men jag frågar mig själv just nu hur jag ska veta om läget är förändrat i morgon och hur vi gör då?

Självklart om det blir värre åker men ju in.
Men om det är som idag då?
Han sa ju att jag är välkommen tillbaka om det är som idag!
Men om proverna fortfarande är något för låga för att få medicin så är det bara kämpigt för Jamie med allt runt omkring.
Man åker ju till Vårdcentralen för att få svar, inte för att ställa diagnos själv hemma dagen efter.

Jamie äter kaka när han är på stan med Caroline och Lena........

Gud, vad jag tycker det är svårt att vara mamma i sådana här lägen.

Han var jätte duktig både hos syster som tog proverna och hos doktorn. Så ett Bamse klistermärke var han värd tyckte farbror doktorn.
Jamie blev naturligtvis glad åt det.

Föräldrar möte!

I går kväll hade Myggan avdelningen föräldrar möte.
Jag rusade hemifrån efter middagen och åkte in till Ågårdens Förskola och naturligtvis kom jag en minut för sent.
Jag som skäms så in i norden om jag är sen, men mötet hade precis startat så det var inte hela världen.

Som jag sagt förut så känns det väldigt stort att sitta med och reflektera över hur häftigt det är ändå att Jamie går på dagis. Ja, om man bortser att han har det lite jobbigt menar jag.
Det är liksom så "bigt" att han är så pass stor att han faktiskt går på dagis.
Vi fick information om verksamheten, planeringar, och sen avslutade vi med ett grupp arbete. Det var väldigt kul och intressant.
Den gruppen jag hamnade i var super trevliga mammor. Några kände jag sen inskolningen och några blev nya bekanta. Vi hade massor med tips och bra förslag till själva uppgiften.
Vad fina mammor, med så bra tänk.
Två av tjejerna kommer ju ifrån samma by som jag bor i.
Så framöver kanske våra barn blir kompisar och leker hemma hos varandra. Det är väl ett dröm som jag längtar till. 

Tänk att vi hade sådan tur att Jamie fick plats just här.
Vi är verkligen så otroligt bortskämda med den fina och proffsiga personalen.
Alla tjejerna är underbara människor och bemöter alla oss oroliga föräldrar med så mycket bra tips, och ger oss ett lugn när dom pratar om våra barn.
Dom tar sig tid med mig och alla mina frågor och all min oro för Jamie.

Ja, helt enkelt så är dom det bästa teamet i hela Skaraborg!
Åh, vi är så glada över att vi får vara med i gänget på Myggan.

Höstmörkret tar över!

Hösten är här. Det är kallt , mörkt och ruggigt!
Jag som inte alls är någon höst och vinter människa. Men i år ser jag fram mot vintern.
Det ska bli så roligt att få se och upptäcka snön tillsammans med Jamie.
Skotta, bygga snögubbe, och kasta snö bollar lite försiktigt.
Men just nu känns det lite vemodigt att skiljas ifrån ljuset.
Fast i och för sig så har vi inte haft någon märkbar sommar direkt så det kan ju egentligen kvitta det där med att skiljas ifrån ljuset.
Men ni förstår vad jag menar.
Vi får tända mycket ljus inne och vi har faktiskt smyg tänt en brasa i kaminen. Hur mysigt som helst alltså.
Varmt och skönt blir det fort och knastret från veden är som underbar musik för örat.

Tittar ut från fönstret och det flyger och virvlar gula löv mot kalla marken.
Det står inte på förrän vintern knackar på dörren.

Det är tyst i stugan förutom hostljud från Jamie.
Han har hostat rätt länge nu, men det är väl så när man börjar dagis.
han är ledig idag med.
Så jag passar på att dricka mitt kaffe tillsammans med er och datorn den här morgonen också.

Jag hade glömt och tagit fram bröd från frysen så jag äter upp Jamies riskakor som frukost istället.
Ni kan vara lugna!
Jag skulle aldrig äta slut, utan självklart lämna så Lill Prinsen har.
Men gott var det.

Så gott folk. Nu blir det till att kila iväg mot skolan så hörs vi!

Morgonkaffe innan skolan!

Sitter i lilla köket med en kopp kaffe och en rostad skivad bröd med kaviar på.
Insuper ett knippe med energi och inser att jag har det så himla bra.
Vilken underbara skola och arbetsplats jag får jobba på.
Ja, för er som inte vet är jag ju sångcoach på sidan om Drifters och har ju jobbat på Musikgymnasiet Music and Production i Skara.
Men nu när Lilleman började dagis så blev det så himla bra praktiskt att jobba i Lidköping i stället. Så slipper jag resan till Skara.
Det löste sig perfekt när min sångkollega Miriam Gindemo hörde av sig och undrade om jag inte kunde söka till De La Gardie.
Det gjorde jag och fick jobbet som sångpedagog tillsammans med Miriam och Marie. Underbara sång kollegor. Vilka tjejer alltså!
Allt blev så himla bra, och jag kör bara 50% så det är rena rama himmelriket.

Nu sover mina prinsar så gott och jag intar min ljuvliga frukost och har till och med lite egen tid så här på morgonkulan.
Jag är färdig för att åka till skolan förutom tanborstningen som är det sista jag gör innan jag sätter mig i lilla Paddan (min Nissan Micra) och drar in till stan.
Eftersom Linus är ledig ska inte Lilleman på dagis. Det är därför jag har lite tid över just nu. Det är då jag passar på att slänga ihop lite tankar och känslor och skriver ner det till er.
Annars hade det varit full rulle nu i stugan .... :)
Ska faktiskt bli lite skönt att bara styra iväg direkt till skolan och slippa stoppet på dagis och se hur ledsen Jamie blir.
Man går sönder som människa och det är slitsamt för själen med att gå igenom det här.
Men som sagt, vi tar nya tag varje gång han ska dit och vi ser ju att det börjar ljusna lite i alla fall.

Nej, mina vänner! Hoppas ni får en fantastisk dag. Jag längtar efter er allihopa.
Kom ihåg att varje person är UNIK. 
DU ÄR VÄRDEFULL. 

Med Kärlek........

Det börjar ljusna!

Äntligen ser vi ljuset och en utveckling för älskade Jamie på dagis. 
Det är fortfarande väldigt svårt för honom att skiljas, och slitas ifrån mamma eller pappa när vi lämnar honom där.
Men ändå så ser fröknarna ett ljus och att han börjar acceptera sin tillvaro där, och att vara utan sina föräldrar.
Visst ät det fortfarande väldigt jobbig känslomässigt för hela familjen, men vi har ändå fått ett hopp att se fram emot.
Ett hopp som är så viktigt i denna stund. Som vi hänger oss fast i och kämpar vidare.
Han leker mer och är mindre ledsen, och ibland till och med äter lite i alla fall. För det mesta får dom bre en smörgås men ibland glömmer han bort sig och äter maten.

Vi har en väldigt fin kontakt med fröknarna och det är till stor hjälp för oss alla tre.

Så läget är väl lite ljusare och vi kämpar vidare som aldrig förr.

Två timmar i närhet!

I morse när vi kom hem smög jag in i stugan tyst som en mus.
Inte ens Gizzla (vår hund) skällde , utan kom bara tassande och hälsade glatt mig välkommen hem.
Det var fortfarande mörkt ute fast morgonen nalkades.
Min längtan efter mina prinsar har varit stark som vanligt, men måste erkänna att denna helg var det en prövning av denna värld att vara ifrån min älskade familj.
Speciellt eftersom jag vet att Jamie har svårt att bli lämnad och allt det här med avsked.

Så fort jag kom gjorde jag mig snabbt i ordning för ungefär två timmars sömn innan jag måste gå upp för att hinna till skolan.
Jag kröp ner i sängen där Jamie och Linus låg jämte varann.
Grabbarna "stensov" och det var ljuvligt att känna doften av min underbara efterlängtade Lilleman. Ja, storeman också så klart!
Men just att äntligen få "snuffa" lite och känna närheten är så otroligt befriande och harmoniskt i själen.
Med ett leende på läpparna tar jag ett djupt andetag och andas in känslan av att vara hemma.
Alla samlade igen, tillsammans.
Även fast det bara var för en kort stund så betydde det så mycket för mig.

Grabbarna sov fortfarande när min klocka ringde tajm att kliva upp.
Typiskt, precis när jag somnat in.
Men det är bara att gilla läget.
Jag älskar mitt jobb som sångcoach på De La Gardiegymnasiet, så det är inga problem att kliva upp annars. Men som ni förstår blev det lite tufft nu när vi spelat även söndag.
 Å´så hade det varit så nice att få mysa lite med Jamie när han vaknade.

Arbetsdagen gick ändå bra, men sen skulle vi även ha föräldrar möte på kvällen för ettorna.
Så jag åkte hem emellan för att få träffa mina prinsar.
Jag fick ju ändå några timmar med familjen på eftermiddagen. Vi kramades och lekte nära hela tiden. Det var enormt härligt.
Linus gjorde en sådan go fiskgratäng som vi åt till middag innan det var dags att åka tillbaka till skolan för att möta föräldrarna.

Jag hann precis lagom hem igen till att Jamie skulle få sin välling för natten.
Vi satte oss tillrätta så där mysigt i soffan som vi alltid gör när det är välling på G.
Jag halv ligger framför tv:n och Jamie ligger på rygg på min mage och arm och det är en sån fin stund tillsammans.
Han var riktigt trött och drack upp hela flaskan samtidigt som han pillar på mitt öra, smeker min kind och drar med sitt lilla finger över min näsa. Det är hans grej liksom när han inte myser med "dinglisen" förstås.

Ni kanske inte förstår men det är en stor och betydelsefull stund för mig. Det är sådan tillit och kärlek så man blir alldeles stolt som mamma.
På ett kick somnade han och det var precis om att han väntade in mig att jag skulle hinna hem och få nattningen tillsammans med honom.
Han kände på sig det.

Det var tur att det blev så eftersom jag fick ett väldigt tråkigt besked på väg hem från skolan efter föräldrar mötet igen.
Mamma hade träffat läkare efter röntgen och massa prover, och tyvärr så blir det ännu en behandling med massa cellgifter och skit.
Ursäkta uttrycket, men jag blir ju så ledsen och arg.
Hon har kämpat mot cancern i så många år nu, så detta är bara så jäkla orättvist. Men nu tar vi nya tag och peppar vår söta mor.
Jag beundrar hennes inställning och blir lika förvånad varje gång att hon orkar med smäll efter smäll.
Men envisheten är känd i vår släkt och hon är grym som ändå alltid är glad och aldrig någonsin klagar.

Mamma, jag älskar dig. 
Jamie, du är mitt liv. 
Linus, du är mitt allt. 
Åh, jag är så otroligt tacksam att jag har er alla. Glöm inte det. 

Hittade en fin bild på "mormor" och Jamie sen han var en riktig liten parvel. Visst är dom fina, mamma och Lilleman..

Jamie i solhatten!

Längtar efter er!

Jamie älskar persika......

Sitter i bussen och längtar efter min familj. 
Det gör jag alltid så klart, men nu är det verkligen en stor saknad av mina killar där hemma.
Tänker så mycket på hur det ska gå på onsdag igen att lämna Jamie på dagiset. Försöker ändå att låta bli eftersom jag lovade mig själv att ta en dag i taget.
Men nu sitter jag här med gråten i halsen och undrar hur dom har det.
Linus har skickat lite bilder och filmer på Lilleman och då känns allt lättare. 

Hittade en jätte fin dikt av Siv Andersson om längtan, precis så som jag känner.

LÄNGTAR EFTER DIG

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.